Jag heter Eva, är född och uppvuxen i norra Skåne, bosatt strax utanför Uppsala till och från sedan 1981. Jag hade ingen speciellt bra uppväxt, men är stolt över att ha tagit mig av egen kraft dit där jag befinner mig idag. I 20 år har jag arbetat som lärare, ett yrke jag egentligen älskar men som jag samtidigt känner att jag just nu inte vill tillbaka till igen. Det är inte värt allt slit.(Ja, det är ju lätt att säga nu när jag kanske aldrig blir yrkesverksam igen.)
Visst är jag stolt över min egen s k resa, ändå är det inget mot den stolthet jag känner för min familj. Alla som har barn (och som är normalt funtade) känner nog igen sig i den reservationslösa kärlek man känner för sina ungar, som man har varit med om att skapa och dana. Micaela är 17 år, älskar att skriva, är en ivrig och duktig cosplayare, och klok som få. Pontus är 15, mycket klok han med och den snabbaste kille jag känner. Hur kunde de bli sådana? Fantastiskt!
Jag är gift med Janne sedan 22 år tillbaka. Utan honom hade varken min egen resa eller några barn blivit av för min del. Utan honom hade jag inte orkat vara där jag är just idag.
I februari 2008 fick vi ett chockbesked: Janne hade cancer i en njure. Bara två veckor senare opererades den bort och ett par månaders rehabilitering väntade. Allt gick perfekt och livet återgick till det vanliga. Visst tänkte vi lite mer på varandra och hur skört livet kan vara, men vardagen kom tillbaka snabbt.
I oktober samma år upptäckte jag en knöl i höger bröst. "Det är antagligen en muskelknuta", tänkte jag och förträngde knölen i några veckor. Sedan insåg jag att jag aldrig skulle förlåta mig själv om det var något farligare. Läkarbesöken och provtagningarna bekräftade de värsta farhågorna. Operation, cytostatika och strålning följde på varandra under våren 2009. Efteråt var jag frisk och än en gång rullade vardagen på.
Tills nu...
Cancern var inte borta, den bara bidade sin tid för att med all kraft slå till igen. Nu har jag tumörer i lymfkörtlarna och lungorna. Ett bröst är helt förstört av galopperande tumörtillväxt och har spruckit upp till ett sår som inte läker.
Nu får jag cytostatika igen, men den kommer inte att bota. Förhoppningsvis lindrar den och förhoppningsvis får jag lite mer tid.
