Sakletare

Oj, vilken intensiv dag!
Det blev en fruktansvärt fullknökad förmiddag med tre olika vårdinrättningar jag skulle hinna till mellan 8 och 11. Sista anhalten var Ackis och ett yogapass. Där har de höjt p-biljetterna från 10 kr/tim till 25 kronor. Ibland måste jag absolut köra bil och ganska ofta måste jag stanna uppemot fem timmar. Det blir galet dyrt. Anledningen till prishöjningen är att skapa fler lediga p-platser. Men idag var det fullt överallt så det kändes det som att "gå" på skattjakt. Jag blev till sist tvungen att köra ner till Studenternas parkering som förvisso är extremt mycket billigare, men som också innebär ett stressmoment till på grund av att det tar en stund att gå och ibland saknar jag den orken.

Just idag hade jag gott om tid, så jag strosade i lugn takt och iakttog alla "skatter" man kan hitta längs vägen. Så mycket skit folk slänger runt sig. De flesta saker har hamnat i vägkanten på grund av lathet och slarv. Men man kan ibland fantisera om hur saker hamnat där och man kan ana en frustration över förlusten. En tappad napp, en saknad träningssko eller en trasig cykelkedja. Följderna av förlusterna kan man också gissa sig till. En skrikande bebis och förtvivlade föräldrar. Sura föräldrar som inte vill eller har råd att köpa nya skor till växande tonårsfötter. En arg chef som inte gillar att man kommer för sent trots cykeltrassel. Sådana "mentala skattjakter" kan göra en tråkig promenad lite roligare för mig.
Sen kom jag att tänka på Pippi Långstrump och hennes sakletarprojekt. Detta ledde i sin tur tankarna till en sådan period som Pontus hade i 6-7års-åldern (Visst är det vanligt?). Han tog med sig allt möjligt hem från skolgården. Han började med att samla allt på sitt rum för han skulle absolut bygga en helikopter av clementinskal, suddgummin, muttrar, och i hans ögon vackra gråstenar. När vi insåg vad han lastade av i rummet blev vi tvungna att hitta ett ställe utomhus där inte lukten av ruttet fruktskal störde oss. Det var verkligen en riktig sakletare som bodde i honom. Men någon helikopter har vi inte sett än.

Det blir bättre och bättre fram på dan

Jag lovar, dyrt och heligt (nästan åtminstone) att jag inte ska ligga i sängen hela dagar. Jag mår inte bra av det.Jag gick upp vid 17-tiden och har mått mycket bättre sen jag kom upp. Nu ska jag gå och lägga mig igen. Haha, det blev ett kort dygn. Men jag har faktiskt inte sovit hela dagen. Jag har ringt banken, tittat på TV, skaffat tillbaka min nygamla kurator (den gamla fick ju sparken) och ordnat lite annat smått och gott från sängkanten. Visst är jag duktig? Det var en retorisk fråga som ingen behöver svara på.

Att lära sig andas

Man kan ju tycka att andningen är en självklarhet. Det är något man gör automatiskt utan att tänka så mycket på HUR. Men jag har börjat lära mig att det inte är så enkelt och att det är svårare än vad man tror, att förändra sin egen andning. Flummigt? Ja, kanske. Men det finns förstås en anledning till att jag "flummar". På Akademiska Sjukhuset i Uppsala finns en grupp människor som brinner för att cancerpatienter behöver vårdas även själsligt - vi är mer än bara vår kropp. Jag är så otroligt tacksam för att få ta del av deras tankar och arbetssätt. Jag ingår numera i en grupp som får "Rehabilitering med samtal och yoga i grupp". Det är alltså här jag får lära mig att andas och att använda kroppen på ett nytt sätt. (Jag försäkrar att jag har tröstätit som en tok, slutat att röra mig och ätit kortison i massor det senaste halvåret. Med andra ord är jag snart bredare än lång.Förvisso kanske inte så svårt eller konstigt i mitt fall eftersom jag var både tjock och kort från början.) Min kropp får göra övningar som den aldrig förr varit med om. Aj och oj så mycket det kan kännas.

Jag känner att jag måste återkomma till yogan i ett senare inlägg. Upplevelsen av de här två gångerna jag varit med behöver jag smälta lite mer. Under tiden tränar jag på att andas.

Förra veckan gjorde jag slut med min kurator. Som cancerpatient har jag fått erbjudande om samtal med kurator varannan vecka. Ja, i vårt fall har faktiskt hela familjen fått det erbjudandet. Janne och Pontus har tackat nej efter vardera ett samtal, medan Micaela och jag har valt att gå flera gånger. Kanske något djupt kvinnligt behov?
I vilket fall som, blev det tyvärr helt galet fel för oss båda två. Vi fick nämligen samma kurator, men inte gemensamma samtal, av någon outgrundlig anledning. Vilket innebar att vår  mor-dotter relation kom upp till diskussion ett flertal gånger, varvid Micaela och jag inte visste var vi hade varandra till slut. Så otroligt oprofessionellt skött! Dessutom har jag vid flera samtal suttit och tänkt att jag måste ha överseende med min egen kurator, vilket väl tyder på att allt inte riktigt fungerade rätt.
Som tur är, har jag en klok dotter. (Och själv är jag ju en så klok mor!) Så när jag väl vågade prata med Micaela om de här samtalen, visade det sig att hon upplevt samma sak och även andra, ännu värre, knasigheter.
Sådant klarar vi oss verkligen utan just nu.