Först på listan

Idag är det dags för behandling igen. Jag har nästan hoppats på att någon ska ringa från onkologen och säga att blodvärdena är så låga att de inte kan ge cytostatika. Stanna hemma!

Tänk att mina egna känslor spelar roulett med mitt liv. Eller handlar det om att välja mellan pest och kolera, detta lätta val?

Håller just nu på att lyssna på en ljudbok som heter "Innan jag dör" av Jenny Downham. Den handlar om en 16-årig flickas sista månader i livet. Och hon gör förstås en lista med saker hon vill göra innan hon dör.
Ibland blir jag lite trött på det där med listor. Ändå låg jag i sängen, mitt i natten, med min nya iPhone och gjorde ett utkast till en egen liten lista. Men på den finns inga stora saker som att åka världen runt eller andra storvulna saker. Det första jag vill är att skaffa en liten kattunge. Resten kommer lite senare...

Kravfyllt

Äntligen har de värsta kväljningarna stillnat och jag ser nu fram emot en trevlig helg. Två dagar ledigt, sen blir det en ny behandling på måndag. Ojoj!
Som tur är hade jag Janne hemma en del av veckan, så han fick serva mig med att tömma den trevliga skålen, hämta dricka och sjunga hejaramsor. (Fast den stackaren själv varit sjuk.)

Idag körde han mig till distrikssköterskan för omläggning av mitt sår. (Dit åker jag två gånger i veckan för att få hjälp. Tur att de finns ganska nära.) Sedan bar det vidare till Uppsala för att lämna blodprov. Blodproven måste lämnas specifika dagar i förhållande till behandlingarna, så att läkarna kan bedöma blodstatusen innan nästa omgång cytostatika. Det är en ständig avvänjning mellan att ge så mycket cellgift som möjligt, samtidigt som bland annat kroppens immunförsvar ska orka med.
(Tyvärr är vår distriksköterskemottagning så liten att man bara kan lämna blodprov där på onsdagar. Annars verkar det ju inte vettigt att åka till stan precis efter att ha träffat en "syrra"!!!)

I bilen på vägen hem, insåg vi att det är åtta dagar till jul. Vi har köpt en julklapp, köpt lite sillsallad och skaffat två amaryllisar. Det blir inte mycket till jul det! Och även om ens barn är halvstora så vill man få deras ögon att tindra och att allt ska vara som det brukar vara. Jag vet att våra änglar har förståelse för situationen, men det måste de ju ha hela tiden ändå. Kraven i vardagen är höga på dem. Jag hoppas jag orkar ta itu med så mycket som möjligt i veckan. För tindrandets skull!

Om cancerbehandling och skatter

För första gången mår jag inte akut illa efter en behandling. Så underbart!!! Alla ni som mått riktigt illa under en graviditet förstår nog känslan. Igår fick jag tre olika mediciner, både sådana som verkar kortsiktigt och andra som fungerar långsiktigt. Jag vågar inte tänka på hur dyrt det är med den här typen av behandling. Det är inte bara själva cytostatikan. Det är extra mediciner, smärtstillande mm, olika sorters röntgen vid flera tillfällen, personalkostnader, ev strålning och operation. De skatter jag har betalat in under åren lär ju inte täcka allt.
Vi som bor i Sverige har mycket att vara tacksamma för. Flera kvinnor har berättat för mig hur det fungerar, eller inte fungerar i deras födelseländer.
När familjen var i Egypten för ett par år sedan, kom en egyptisk man fram till mig och frågade om jag hade bröstcancer? Jaa, svarade jag lite tvekande. (Det kändes lite som att han gjorde avsteg från vad som var tillåtet där.) Efter en stunds samtal förstod jag att han verkligen behövde tala om det här. Hans familj var fattig och hans mamma hade drabbats av just bröstcancer. Hon gick på några läkarbesök, fick lite medicin, för att sedan gå hem och vänta på att dö. Har man inte pengar att köpa sin vård för, finns inga alternativ.
Det var ett trevligt samtal och han önskade mig lycka till när vi skildes åt. Det verkade inte som att han var arg över orättvisan, utan han ville bara prata.
Men måtte Sverige aldrig hamna där. Och jag betalar gärna min skatt, både för min och andras skull.