Huans! Nu har jag gett mig in på något tokigt i kubik. Den här bloggen läggs ned på sätt och vis. Jag ska hädanefter skriva min blogg på UNTs sida. Mycket tokigt har jag gjort i mina dagar, men det här tar nog priset. Det känns läskigt! Jag hoppas ni som redan läser fortsätter att följa mig där för ni är otroligt viktiga för mig. Jag mår bra av att ni läser och kommenterar, då är jag inte helt utanför den "riktiga" världen.
Länken dit: Om det jag inte vill
måndag 16 januari 2012
söndag 15 januari 2012
Trötter
Jag börjar bli så ledsen över den här orkeslösheten. Idag har Pontus tävlat i Västerås. Det är verkligen kul att åka med och titta på tävlingarna, men idag orkade jag inte. J-a skit rent ut sagt.
Jag orkade inte hänga tvätt, tömma diskmaskinen eller laga mat heller. Det är ju inget man brukar vilja i vanliga fall. Det är bara det att jag hellre orkar sånt tråk än har det så här ( och då vet jag att det blir bara värre). Dessutom får jag (idiotiskt nog) dåligt samvete för att resten av familjen måste göra allt när jag bara ligger på soffan. Dumt! Jag vet det.
Jag orkade inte hänga tvätt, tömma diskmaskinen eller laga mat heller. Det är ju inget man brukar vilja i vanliga fall. Det är bara det att jag hellre orkar sånt tråk än har det så här ( och då vet jag att det blir bara värre). Dessutom får jag (idiotiskt nog) dåligt samvete för att resten av familjen måste göra allt när jag bara ligger på soffan. Dumt! Jag vet det.
lördag 14 januari 2012
Hur ska man göra?
Jag vet inte hur jag "bör" reagera när andra blir ledsna på grund av min sjukdom? Ska jag också gråta? Ska jag försöka trösta? Fast det känns helt absurt. Eller ska jag bara hålla masken och säga till dem att "sluta nu". Finns det något i vett- och etikettboken om sådana här frågor att tillgå? Ibland känns det som att jag sårar min omgivning eftersom jag inte vet vad jag ska säga eller göra.
Apropå gårdagens inlägg om IRL: jag gick en lärarlyftskurs om IKT och lärande på universitetet under förra läsåret. Vid ett tillfälle kom vi att samtala om begreppet "in real life". Någon kurskamrat hade en riktig/viktig poäng när hon sa att man borde ändra det begreppet snarast. När datoranvändandet blivit ett sätt att umgås socialt i den utsträckning vi gör nu, är det åtminstone för mig, självklart något som sker i varje individs verklighet. Är det inte i det riktiga livet om man chattar med någon, eller spelar datorspel i stora kompisgrupper samtidigt som man via Skype samtalar med varandra? Jag kan verkligen inte säga till mina barn att deras umgänge på internet inte är på riktigt. Den här kvinnan tyckte att man skulle säga "i rummet" istället, men det låter lite stolpigt för mig. Tyvärr har jag ingen bra lösning på vad man ska säga istället. Ska man säga ansikte mot ansikte som motsats till skärm mot skärm? Nä, det låter inte heller riktigt bra, men jag hoppas ni förstår poängen med diskussionen vi hade?
Nu börjar ögonlocken bli tunga, igen. Natti!
Apropå gårdagens inlägg om IRL: jag gick en lärarlyftskurs om IKT och lärande på universitetet under förra läsåret. Vid ett tillfälle kom vi att samtala om begreppet "in real life". Någon kurskamrat hade en riktig/viktig poäng när hon sa att man borde ändra det begreppet snarast. När datoranvändandet blivit ett sätt att umgås socialt i den utsträckning vi gör nu, är det åtminstone för mig, självklart något som sker i varje individs verklighet. Är det inte i det riktiga livet om man chattar med någon, eller spelar datorspel i stora kompisgrupper samtidigt som man via Skype samtalar med varandra? Jag kan verkligen inte säga till mina barn att deras umgänge på internet inte är på riktigt. Den här kvinnan tyckte att man skulle säga "i rummet" istället, men det låter lite stolpigt för mig. Tyvärr har jag ingen bra lösning på vad man ska säga istället. Ska man säga ansikte mot ansikte som motsats till skärm mot skärm? Nä, det låter inte heller riktigt bra, men jag hoppas ni förstår poängen med diskussionen vi hade?
Nu börjar ögonlocken bli tunga, igen. Natti!
fredag 13 januari 2012
Ett brev
Idag fick jag återigen besök av en god vän och kollega. Mina kom på fika, men hon fick köpa fikabrödet med sig själv. Det är en mycket smidig arbetsfördelning som jag kallar sjukdomsvinst. Dessutom är det en mental framgång för mig när jag accepterar ett sådant erbjudande. Jag har haft och har fortfarande lite svårt för att ta emot erbjudanden om hjälp. Men jag blir allt bättre! Jag älskar pratstunderna med Mina, både på telefon och IRL. (Oj, IRL måste jag skriva mer om. Jag har deltagit i en diskussion om det begreppet.)
När Mina kom hade hon med sig ett brev från en av mina gamla elever. En "tuff" kille på 12 år som vågar uttrycka sin saknad av mig på skolan, som önskar att jag ska krya på mig och bli bra igen och som till och med färgstylat brevet med foto och inledande hälsning. (Fast i ärlighetens namn tror jag mig veta att det sistnämnda nog var det som han tyckte var roligast när han skrev brevet.) Det kallar jag för TUFFT på riktigt.
Det är ganska intressant det där med barns/elevers utveckling. När eleverna börjar "högstadiet" blir det ofta så att de är för gamla, tuffa, snygga eller nå't (?) för att kunna hälsa på sin gamla fröken. Framför allt när de går i sjuan och åttan upplever jag det som väldigt vanligt. Antagligen en fullt normal utveckling? I nian har de lättare för att släppa på den attityden, då börjar de väl bli såpass trygga i sig själva att de kan bjuda på ett HEJ i korridoren. Jag förstår att det är en fullt normal utveckling och frigörelse, men måste ändå erkänna att det svider i mitt gamla frökenhjärta eftersom jag faktiskt gillar mina elever väldigt mycket.
När Mina kom hade hon med sig ett brev från en av mina gamla elever. En "tuff" kille på 12 år som vågar uttrycka sin saknad av mig på skolan, som önskar att jag ska krya på mig och bli bra igen och som till och med färgstylat brevet med foto och inledande hälsning. (Fast i ärlighetens namn tror jag mig veta att det sistnämnda nog var det som han tyckte var roligast när han skrev brevet.) Det kallar jag för TUFFT på riktigt.
Det är ganska intressant det där med barns/elevers utveckling. När eleverna börjar "högstadiet" blir det ofta så att de är för gamla, tuffa, snygga eller nå't (?) för att kunna hälsa på sin gamla fröken. Framför allt när de går i sjuan och åttan upplever jag det som väldigt vanligt. Antagligen en fullt normal utveckling? I nian har de lättare för att släppa på den attityden, då börjar de väl bli såpass trygga i sig själva att de kan bjuda på ett HEJ i korridoren. Jag förstår att det är en fullt normal utveckling och frigörelse, men måste ändå erkänna att det svider i mitt gamla frökenhjärta eftersom jag faktiskt gillar mina elever väldigt mycket.
torsdag 12 januari 2012
Sakletare
Oj, vilken intensiv dag!
Det blev en fruktansvärt fullknökad förmiddag med tre olika vårdinrättningar jag skulle hinna till mellan 8 och 11. Sista anhalten var Ackis och ett yogapass. Där har de höjt p-biljetterna från 10 kr/tim till 25 kronor. Ibland måste jag absolut köra bil och ganska ofta måste jag stanna uppemot fem timmar. Det blir galet dyrt. Anledningen till prishöjningen är att skapa fler lediga p-platser. Men idag var det fullt överallt så det kändes det som att "gå" på skattjakt. Jag blev till sist tvungen att köra ner till Studenternas parkering som förvisso är extremt mycket billigare, men som också innebär ett stressmoment till på grund av att det tar en stund att gå och ibland saknar jag den orken.
Just idag hade jag gott om tid, så jag strosade i lugn takt och iakttog alla "skatter" man kan hitta längs vägen. Så mycket skit folk slänger runt sig. De flesta saker har hamnat i vägkanten på grund av lathet och slarv. Men man kan ibland fantisera om hur saker hamnat där och man kan ana en frustration över förlusten. En tappad napp, en saknad träningssko eller en trasig cykelkedja. Följderna av förlusterna kan man också gissa sig till. En skrikande bebis och förtvivlade föräldrar. Sura föräldrar som inte vill eller har råd att köpa nya skor till växande tonårsfötter. En arg chef som inte gillar att man kommer för sent trots cykeltrassel. Sådana "mentala skattjakter" kan göra en tråkig promenad lite roligare för mig.
Sen kom jag att tänka på Pippi Långstrump och hennes sakletarprojekt. Detta ledde i sin tur tankarna till en sådan period som Pontus hade i 6-7års-åldern (Visst är det vanligt?). Han tog med sig allt möjligt hem från skolgården. Han började med att samla allt på sitt rum för han skulle absolut bygga en helikopter av clementinskal, suddgummin, muttrar, och i hans ögon vackra gråstenar. När vi insåg vad han lastade av i rummet blev vi tvungna att hitta ett ställe utomhus där inte lukten av ruttet fruktskal störde oss. Det var verkligen en riktig sakletare som bodde i honom. Men någon helikopter har vi inte sett än.
Det blev en fruktansvärt fullknökad förmiddag med tre olika vårdinrättningar jag skulle hinna till mellan 8 och 11. Sista anhalten var Ackis och ett yogapass. Där har de höjt p-biljetterna från 10 kr/tim till 25 kronor. Ibland måste jag absolut köra bil och ganska ofta måste jag stanna uppemot fem timmar. Det blir galet dyrt. Anledningen till prishöjningen är att skapa fler lediga p-platser. Men idag var det fullt överallt så det kändes det som att "gå" på skattjakt. Jag blev till sist tvungen att köra ner till Studenternas parkering som förvisso är extremt mycket billigare, men som också innebär ett stressmoment till på grund av att det tar en stund att gå och ibland saknar jag den orken.
Just idag hade jag gott om tid, så jag strosade i lugn takt och iakttog alla "skatter" man kan hitta längs vägen. Så mycket skit folk slänger runt sig. De flesta saker har hamnat i vägkanten på grund av lathet och slarv. Men man kan ibland fantisera om hur saker hamnat där och man kan ana en frustration över förlusten. En tappad napp, en saknad träningssko eller en trasig cykelkedja. Följderna av förlusterna kan man också gissa sig till. En skrikande bebis och förtvivlade föräldrar. Sura föräldrar som inte vill eller har råd att köpa nya skor till växande tonårsfötter. En arg chef som inte gillar att man kommer för sent trots cykeltrassel. Sådana "mentala skattjakter" kan göra en tråkig promenad lite roligare för mig.
Sen kom jag att tänka på Pippi Långstrump och hennes sakletarprojekt. Detta ledde i sin tur tankarna till en sådan period som Pontus hade i 6-7års-åldern (Visst är det vanligt?). Han tog med sig allt möjligt hem från skolgården. Han började med att samla allt på sitt rum för han skulle absolut bygga en helikopter av clementinskal, suddgummin, muttrar, och i hans ögon vackra gråstenar. När vi insåg vad han lastade av i rummet blev vi tvungna att hitta ett ställe utomhus där inte lukten av ruttet fruktskal störde oss. Det var verkligen en riktig sakletare som bodde i honom. Men någon helikopter har vi inte sett än.
onsdag 11 januari 2012
Stressigt i morgon
Även idag var jag extremt seg under förmiddagen, men jag höll mig åtminstone vaken.
Min nygamla kurator ringde och gav mig en tid redan i morgon. Fantastiskt! Henne fick jag hjälp av under vårterminen förra året innan det framkom att jag faktiskt inte var inbillningssjuk. På något mysko sätt fick hon mig att prata om saker som jag inte visste att jag gick och bar på. Ännu "värre" var att hon tvingade mig att arbeta med mig själv, det blev mycket KBT och hemläxor. Tyvärr var jag tvungen att välja bort henne när jag fick en kurator på onkologen. I efterhand var ju inte det så smart, men man inbillar sig ju att alla är kompetenta inom sitt yrke.
Överlag blir det nog en tuff morgondag: först till distriktssköterskan, sen kurator och därefter ett tretimmars yoga- och samtalspass.
Just nu har jag några saker som jag är lite extra rädd för. Huller om buller kommer några av dem här: Tänk om de ställer in operationen? Ett villkor för att genomföra den var att tumören inte hunnit växa in i själva skelettet. Hur ska jag kunna sova efteråt när de ska operera på både fram- och baksidan. Jag är så vansinnigt, kopiöst och förtvivlat trött nu, är jag på väg ner i ett svart hål igen? Inför operationen får jag inga cellgifter alls. Vad händer med alla metastaser då? De växer ju så attans fort. Tänk om jag inte klarar toabesöken själv efteråt? Pinsamt! (Jag tycker faktiskt det.)
De riktigt läskiga frågorna får vänta ett tag till. Just nu störs jag inte av dem, jag håller mig till lite mer praktiska problem.
Mycket gnäll idag. Nu vill jag att något riktigt kul ska hända.
Min nygamla kurator ringde och gav mig en tid redan i morgon. Fantastiskt! Henne fick jag hjälp av under vårterminen förra året innan det framkom att jag faktiskt inte var inbillningssjuk. På något mysko sätt fick hon mig att prata om saker som jag inte visste att jag gick och bar på. Ännu "värre" var att hon tvingade mig att arbeta med mig själv, det blev mycket KBT och hemläxor. Tyvärr var jag tvungen att välja bort henne när jag fick en kurator på onkologen. I efterhand var ju inte det så smart, men man inbillar sig ju att alla är kompetenta inom sitt yrke.
Överlag blir det nog en tuff morgondag: först till distriktssköterskan, sen kurator och därefter ett tretimmars yoga- och samtalspass.
Just nu har jag några saker som jag är lite extra rädd för. Huller om buller kommer några av dem här: Tänk om de ställer in operationen? Ett villkor för att genomföra den var att tumören inte hunnit växa in i själva skelettet. Hur ska jag kunna sova efteråt när de ska operera på både fram- och baksidan. Jag är så vansinnigt, kopiöst och förtvivlat trött nu, är jag på väg ner i ett svart hål igen? Inför operationen får jag inga cellgifter alls. Vad händer med alla metastaser då? De växer ju så attans fort. Tänk om jag inte klarar toabesöken själv efteråt? Pinsamt! (Jag tycker faktiskt det.)
De riktigt läskiga frågorna får vänta ett tag till. Just nu störs jag inte av dem, jag håller mig till lite mer praktiska problem.
Mycket gnäll idag. Nu vill jag att något riktigt kul ska hända.
tisdag 10 januari 2012
Det blir bättre och bättre fram på dan
Jag lovar, dyrt och heligt (nästan åtminstone) att jag inte ska ligga i sängen hela dagar. Jag mår inte bra av det.Jag gick upp vid 17-tiden och har mått mycket bättre sen jag kom upp. Nu ska jag gå och lägga mig igen. Haha, det blev ett kort dygn. Men jag har faktiskt inte sovit hela dagen. Jag har ringt banken, tittat på TV, skaffat tillbaka min nygamla kurator (den gamla fick ju sparken) och ordnat lite annat smått och gott från sängkanten. Visst är jag duktig? Det var en retorisk fråga som ingen behöver svara på.
I dag stannar jag i sängen
Är bara däckad och apatisk idag.
Igår fick jag två besked.
Jag kommer att opereras om två veckor. En mycket större operation än vad jag trodde och som skrämmer mig än mer. Men i grunden är det bra. Tror jag.
Vad värre är, tumörcellerna har blivit resistenta och vuxit mycket på bara en vecka. Det är förstås inte bra. Risken är stor att de cellgifter som finns kvar att testa inte fungerar, och ja...
Igår fick jag två besked.
Jag kommer att opereras om två veckor. En mycket större operation än vad jag trodde och som skrämmer mig än mer. Men i grunden är det bra. Tror jag.
Vad värre är, tumörcellerna har blivit resistenta och vuxit mycket på bara en vecka. Det är förstås inte bra. Risken är stor att de cellgifter som finns kvar att testa inte fungerar, och ja...
söndag 8 januari 2012
Glömde...
I morgon ska jag träffa läkare på Ackis för att få veta om mitt bröst går att operera bort. Håll tummarna!
Micaela, Pontus och Ellen
Idag har Jannes syskon firat Micaelas födelsedag hemma hos Ellen (Jannes syster). Visserligen fyller Micaela år i slutet av november, men det har verkligen kommit saker i vägen hela tiden. (Både hennes egna förhinder, men mest sjukdomstrassel.)
Det känns bra att hon fick den uppvaktningen, för ibland upplever jag det som att hon hamnar i skuggan av sin bror. Pontus har verkligen förmåga att ta för sig inom familjen. Även hans idrottande gör ofta att han hamnar i fokus och får frågor om tider, träning och tävlingsresultat. Därför blir jag lika glad varje gång Micaela får ta plats. Att hon cosplayar är nästan som att hon lever i en annan värld, vilken de flesta vuxna inte alls känner till något om och följdaktligen får svårt att samtala om. Löpning vet alla(?) vad det handlar om.
Ellen, har varit sjuk i bröstcancer sedan 2008, då hon drabbades av ett återfall hon också. Jag förstår inte hur hon orkar mentalt. Jag ser ju vad sjukdomen gör med hennes kropp och hur hela hennes eget och hennes familjs liv blivit förändrat. Ändå tycks hon orka?
Idag pratade hon om insikten av att aldrig kunna göra vissa saker igen och hur man kan sakna något man självklart gjort förr. När hon kommit så långt slutade hon med att säga att hon stänger av tankarna för att orka.
Undrar om det finns något facit för hur man ska underlätta/orka själv? Jag kan ju definitivt inte stänga av när jag väl börjat låta tankarna fara. Skrivandet hjälper mig att sortera i huvudet, men det dyker också upp saker jag inte visste att jag hade i skallen förrän fingrarna får löpa fritt. Intressant!
Det känns bra att hon fick den uppvaktningen, för ibland upplever jag det som att hon hamnar i skuggan av sin bror. Pontus har verkligen förmåga att ta för sig inom familjen. Även hans idrottande gör ofta att han hamnar i fokus och får frågor om tider, träning och tävlingsresultat. Därför blir jag lika glad varje gång Micaela får ta plats. Att hon cosplayar är nästan som att hon lever i en annan värld, vilken de flesta vuxna inte alls känner till något om och följdaktligen får svårt att samtala om. Löpning vet alla(?) vad det handlar om.
Ellen, har varit sjuk i bröstcancer sedan 2008, då hon drabbades av ett återfall hon också. Jag förstår inte hur hon orkar mentalt. Jag ser ju vad sjukdomen gör med hennes kropp och hur hela hennes eget och hennes familjs liv blivit förändrat. Ändå tycks hon orka?
Idag pratade hon om insikten av att aldrig kunna göra vissa saker igen och hur man kan sakna något man självklart gjort förr. När hon kommit så långt slutade hon med att säga att hon stänger av tankarna för att orka.
Undrar om det finns något facit för hur man ska underlätta/orka själv? Jag kan ju definitivt inte stänga av när jag väl börjat låta tankarna fara. Skrivandet hjälper mig att sortera i huvudet, men det dyker också upp saker jag inte visste att jag hade i skallen förrän fingrarna får löpa fritt. Intressant!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)