Tuttsnack

Två gånger i veckan åker jag till distriktssköterskan för att få såret på bröstet omlagt. Dels krävs det lite "specialförband" (tusan också, jag vet inte ens vad de heter), dels tycker jag att det är så äckligt att jag bryter ihop varje gång jag ser det.
Förra gången jag skulle lägga om det själv, slutade det med att jag stod och panikgrät i duschen i säkert en kvart. När Micaela stod utanför och frågade mig hur det var, kände jag mig tvungen att samla ihop mig igen. Det finns gränser för vad barnen ska behöva se. Mitt bröst och min panik ska de slippa. Att jag är ledsen och ren fakta om mitt tillstånd är en annan sak. Det måste de bli medvetna om för att kunna hantera situationen.
Att se en kroppsdel byta färg, bli helt deformerat, bli smärtsamt och brista till ett öppet, infekterat sår gör att jag blir mycket, mycket medveten om just den tumören. Den får mig att nästan glömma de som finns inuti kroppen.
Idag konstaterade både Maria (distriktssköterskan) och jag att bröstet blivit mindre spänt och rött, och att något som liknar normal hud börjar dyka upp fläckvis. Det bådar ändå gott inför en eventuellt kommande operation.

Kravfyllt

Äntligen har de värsta kväljningarna stillnat och jag ser nu fram emot en trevlig helg. Två dagar ledigt, sen blir det en ny behandling på måndag. Ojoj!
Som tur är hade jag Janne hemma en del av veckan, så han fick serva mig med att tömma den trevliga skålen, hämta dricka och sjunga hejaramsor. (Fast den stackaren själv varit sjuk.)

Idag körde han mig till distrikssköterskan för omläggning av mitt sår. (Dit åker jag två gånger i veckan för att få hjälp. Tur att de finns ganska nära.) Sedan bar det vidare till Uppsala för att lämna blodprov. Blodproven måste lämnas specifika dagar i förhållande till behandlingarna, så att läkarna kan bedöma blodstatusen innan nästa omgång cytostatika. Det är en ständig avvänjning mellan att ge så mycket cellgift som möjligt, samtidigt som bland annat kroppens immunförsvar ska orka med.
(Tyvärr är vår distriksköterskemottagning så liten att man bara kan lämna blodprov där på onsdagar. Annars verkar det ju inte vettigt att åka till stan precis efter att ha träffat en "syrra"!!!)

I bilen på vägen hem, insåg vi att det är åtta dagar till jul. Vi har köpt en julklapp, köpt lite sillsallad och skaffat två amaryllisar. Det blir inte mycket till jul det! Och även om ens barn är halvstora så vill man få deras ögon att tindra och att allt ska vara som det brukar vara. Jag vet att våra änglar har förståelse för situationen, men det måste de ju ha hela tiden ändå. Kraven i vardagen är höga på dem. Jag hoppas jag orkar ta itu med så mycket som möjligt i veckan. För tindrandets skull!