Eva Hårfager

Oftast tänker inte jag så mycket på mitt hår. Visst man tvättar håret, och innan man beger sig ut någonstans så vill man fixa till det. Det ska fönas, man ska ha i en massa klet för formens skull och man sprayar. När man sedan tappar håret, som i mitt fall på grund av cytotstatikabehandling, blir man plötsligt medveten om hårets betydelse.

Håret på huvudet har stor vikt för mitt utseende, det spelar ingen roll vad andra säger för att peppa mig. Utan håret känner jag mig inte hel och självförtroendet rasar långt nedåt. Därför är jag både glad och förväntansfull när jag ser hur fjunen på huvudet börjar växa igen. (Det är nämligen inte alla cellgifter som påverkar hårväxten, den sorten jag får nu tar oftast inte på håret.) Men håret är silvervitt blandat med gråa fläckar. Snart dags för färg igen! Och vad kallt det blir utan hår, det tänkte jag inte på förut.
Ännu värre för självförtroendet blir det när både ögonbryn och ögonfransar försvinner. Då blir huvudet bara ett stort, uppblåst bowlingklot utan drag att fästa blicken på. Då får sminkningen jättestor betydelse. (Ja, just ja. Det måste jag berätta mer om en annan gång.)
Näshåren försvinner. Vilket får till följd att man snorar mycket och att man får hängande snordroppar, precis som gamla farbröder har ibland. Det känns toppenfräscht!
Ja, övrigt kroppshår försvinner också. På gott och på ont. Jag sliter inte ut rakhyveln om man säger så... Sen får ni fantisera resten.

Men nu är det mesta snart tillbaka och så vill jag helst att det ska vara. Knasigt nog har jag redan börjat plocka de ynkliga ögonbrynen. Hårstråna kommer ju inte där jag vill att de ska. Aldrig är man riktigt nöjd.

Nu hoppas jag på ett nytt gott hårår. Och till alla er som läser: GOTT NYTT ÅR!

Rumpnissar och tant Fester

Inte vet jag hur många kvinnor som slarvar likt mig? Men ibland händer det att jag inte orkar sminka av mig på kvällarna. Igår var det en sådan kväll. I morse hade jag bråttom till frukostbordet och veckans melodikryss, så jag missade spegeln och därmed sanningen. Jag såg tydligen förskräcklig ut, för till och med Janne som brukar vara ganska snäll, sa att jag såg för j-lig ut. Inne på toaletten konstaterade jag att onkel Fester i familjen Addams fått en fru.
De dagar jag går hemma blir det oftast inget smink. Då har jag inte heller någon mössa eller sjal på huvudet som döljer skalligheten. Eftersom jag inte tappat allt hår så ser det ganska "tofsigt" ut på sina ställen. Astrid Lindgrens rumpnissar är snarlika och de är inte jättesöta.
Självförtroendet får sig en knäck av det här. Jag tycker att många tittar, jag tycker själv att jag är ful och tankarna börjar rusa.
Hur kan Janne stå ut med den här situationen? Han får göra så mycket mer här hemma nu när jag inte orkar. Men inte nog med det! Hans fru ser bedrövlig ut, och få kan tro att det är samma person han gifte sig med för drygt tjugo år sedan.
Jag har blivit så skör. Om någon petar på mig vid fel tillfälle går jag sönder. Ibland tål jag skoj om hur jag ser ut, ibland brister jag. Usch!