Huans! Nu har jag gett mig in på något tokigt i kubik. Den här bloggen läggs ned på sätt och vis. Jag ska hädanefter skriva min blogg på UNTs sida. Mycket tokigt har jag gjort i mina dagar, men det här tar nog priset. Det känns läskigt! Jag hoppas ni som redan läser fortsätter att följa mig där för ni är otroligt viktiga för mig. Jag mår bra av att ni läser och kommenterar, då är jag inte helt utanför den "riktiga" världen.
Länken dit: Om det jag inte vill
måndag 16 januari 2012
söndag 15 januari 2012
Trötter
Jag börjar bli så ledsen över den här orkeslösheten. Idag har Pontus tävlat i Västerås. Det är verkligen kul att åka med och titta på tävlingarna, men idag orkade jag inte. J-a skit rent ut sagt.
Jag orkade inte hänga tvätt, tömma diskmaskinen eller laga mat heller. Det är ju inget man brukar vilja i vanliga fall. Det är bara det att jag hellre orkar sånt tråk än har det så här ( och då vet jag att det blir bara värre). Dessutom får jag (idiotiskt nog) dåligt samvete för att resten av familjen måste göra allt när jag bara ligger på soffan. Dumt! Jag vet det.
Jag orkade inte hänga tvätt, tömma diskmaskinen eller laga mat heller. Det är ju inget man brukar vilja i vanliga fall. Det är bara det att jag hellre orkar sånt tråk än har det så här ( och då vet jag att det blir bara värre). Dessutom får jag (idiotiskt nog) dåligt samvete för att resten av familjen måste göra allt när jag bara ligger på soffan. Dumt! Jag vet det.
lördag 14 januari 2012
Hur ska man göra?
Jag vet inte hur jag "bör" reagera när andra blir ledsna på grund av min sjukdom? Ska jag också gråta? Ska jag försöka trösta? Fast det känns helt absurt. Eller ska jag bara hålla masken och säga till dem att "sluta nu". Finns det något i vett- och etikettboken om sådana här frågor att tillgå? Ibland känns det som att jag sårar min omgivning eftersom jag inte vet vad jag ska säga eller göra.
Apropå gårdagens inlägg om IRL: jag gick en lärarlyftskurs om IKT och lärande på universitetet under förra läsåret. Vid ett tillfälle kom vi att samtala om begreppet "in real life". Någon kurskamrat hade en riktig/viktig poäng när hon sa att man borde ändra det begreppet snarast. När datoranvändandet blivit ett sätt att umgås socialt i den utsträckning vi gör nu, är det åtminstone för mig, självklart något som sker i varje individs verklighet. Är det inte i det riktiga livet om man chattar med någon, eller spelar datorspel i stora kompisgrupper samtidigt som man via Skype samtalar med varandra? Jag kan verkligen inte säga till mina barn att deras umgänge på internet inte är på riktigt. Den här kvinnan tyckte att man skulle säga "i rummet" istället, men det låter lite stolpigt för mig. Tyvärr har jag ingen bra lösning på vad man ska säga istället. Ska man säga ansikte mot ansikte som motsats till skärm mot skärm? Nä, det låter inte heller riktigt bra, men jag hoppas ni förstår poängen med diskussionen vi hade?
Nu börjar ögonlocken bli tunga, igen. Natti!
Apropå gårdagens inlägg om IRL: jag gick en lärarlyftskurs om IKT och lärande på universitetet under förra läsåret. Vid ett tillfälle kom vi att samtala om begreppet "in real life". Någon kurskamrat hade en riktig/viktig poäng när hon sa att man borde ändra det begreppet snarast. När datoranvändandet blivit ett sätt att umgås socialt i den utsträckning vi gör nu, är det åtminstone för mig, självklart något som sker i varje individs verklighet. Är det inte i det riktiga livet om man chattar med någon, eller spelar datorspel i stora kompisgrupper samtidigt som man via Skype samtalar med varandra? Jag kan verkligen inte säga till mina barn att deras umgänge på internet inte är på riktigt. Den här kvinnan tyckte att man skulle säga "i rummet" istället, men det låter lite stolpigt för mig. Tyvärr har jag ingen bra lösning på vad man ska säga istället. Ska man säga ansikte mot ansikte som motsats till skärm mot skärm? Nä, det låter inte heller riktigt bra, men jag hoppas ni förstår poängen med diskussionen vi hade?
Nu börjar ögonlocken bli tunga, igen. Natti!
fredag 13 januari 2012
Ett brev
Idag fick jag återigen besök av en god vän och kollega. Mina kom på fika, men hon fick köpa fikabrödet med sig själv. Det är en mycket smidig arbetsfördelning som jag kallar sjukdomsvinst. Dessutom är det en mental framgång för mig när jag accepterar ett sådant erbjudande. Jag har haft och har fortfarande lite svårt för att ta emot erbjudanden om hjälp. Men jag blir allt bättre! Jag älskar pratstunderna med Mina, både på telefon och IRL. (Oj, IRL måste jag skriva mer om. Jag har deltagit i en diskussion om det begreppet.)
När Mina kom hade hon med sig ett brev från en av mina gamla elever. En "tuff" kille på 12 år som vågar uttrycka sin saknad av mig på skolan, som önskar att jag ska krya på mig och bli bra igen och som till och med färgstylat brevet med foto och inledande hälsning. (Fast i ärlighetens namn tror jag mig veta att det sistnämnda nog var det som han tyckte var roligast när han skrev brevet.) Det kallar jag för TUFFT på riktigt.
Det är ganska intressant det där med barns/elevers utveckling. När eleverna börjar "högstadiet" blir det ofta så att de är för gamla, tuffa, snygga eller nå't (?) för att kunna hälsa på sin gamla fröken. Framför allt när de går i sjuan och åttan upplever jag det som väldigt vanligt. Antagligen en fullt normal utveckling? I nian har de lättare för att släppa på den attityden, då börjar de väl bli såpass trygga i sig själva att de kan bjuda på ett HEJ i korridoren. Jag förstår att det är en fullt normal utveckling och frigörelse, men måste ändå erkänna att det svider i mitt gamla frökenhjärta eftersom jag faktiskt gillar mina elever väldigt mycket.
När Mina kom hade hon med sig ett brev från en av mina gamla elever. En "tuff" kille på 12 år som vågar uttrycka sin saknad av mig på skolan, som önskar att jag ska krya på mig och bli bra igen och som till och med färgstylat brevet med foto och inledande hälsning. (Fast i ärlighetens namn tror jag mig veta att det sistnämnda nog var det som han tyckte var roligast när han skrev brevet.) Det kallar jag för TUFFT på riktigt.
Det är ganska intressant det där med barns/elevers utveckling. När eleverna börjar "högstadiet" blir det ofta så att de är för gamla, tuffa, snygga eller nå't (?) för att kunna hälsa på sin gamla fröken. Framför allt när de går i sjuan och åttan upplever jag det som väldigt vanligt. Antagligen en fullt normal utveckling? I nian har de lättare för att släppa på den attityden, då börjar de väl bli såpass trygga i sig själva att de kan bjuda på ett HEJ i korridoren. Jag förstår att det är en fullt normal utveckling och frigörelse, men måste ändå erkänna att det svider i mitt gamla frökenhjärta eftersom jag faktiskt gillar mina elever väldigt mycket.
torsdag 12 januari 2012
Sakletare
Oj, vilken intensiv dag!
Det blev en fruktansvärt fullknökad förmiddag med tre olika vårdinrättningar jag skulle hinna till mellan 8 och 11. Sista anhalten var Ackis och ett yogapass. Där har de höjt p-biljetterna från 10 kr/tim till 25 kronor. Ibland måste jag absolut köra bil och ganska ofta måste jag stanna uppemot fem timmar. Det blir galet dyrt. Anledningen till prishöjningen är att skapa fler lediga p-platser. Men idag var det fullt överallt så det kändes det som att "gå" på skattjakt. Jag blev till sist tvungen att köra ner till Studenternas parkering som förvisso är extremt mycket billigare, men som också innebär ett stressmoment till på grund av att det tar en stund att gå och ibland saknar jag den orken.
Just idag hade jag gott om tid, så jag strosade i lugn takt och iakttog alla "skatter" man kan hitta längs vägen. Så mycket skit folk slänger runt sig. De flesta saker har hamnat i vägkanten på grund av lathet och slarv. Men man kan ibland fantisera om hur saker hamnat där och man kan ana en frustration över förlusten. En tappad napp, en saknad träningssko eller en trasig cykelkedja. Följderna av förlusterna kan man också gissa sig till. En skrikande bebis och förtvivlade föräldrar. Sura föräldrar som inte vill eller har råd att köpa nya skor till växande tonårsfötter. En arg chef som inte gillar att man kommer för sent trots cykeltrassel. Sådana "mentala skattjakter" kan göra en tråkig promenad lite roligare för mig.
Sen kom jag att tänka på Pippi Långstrump och hennes sakletarprojekt. Detta ledde i sin tur tankarna till en sådan period som Pontus hade i 6-7års-åldern (Visst är det vanligt?). Han tog med sig allt möjligt hem från skolgården. Han började med att samla allt på sitt rum för han skulle absolut bygga en helikopter av clementinskal, suddgummin, muttrar, och i hans ögon vackra gråstenar. När vi insåg vad han lastade av i rummet blev vi tvungna att hitta ett ställe utomhus där inte lukten av ruttet fruktskal störde oss. Det var verkligen en riktig sakletare som bodde i honom. Men någon helikopter har vi inte sett än.
Det blev en fruktansvärt fullknökad förmiddag med tre olika vårdinrättningar jag skulle hinna till mellan 8 och 11. Sista anhalten var Ackis och ett yogapass. Där har de höjt p-biljetterna från 10 kr/tim till 25 kronor. Ibland måste jag absolut köra bil och ganska ofta måste jag stanna uppemot fem timmar. Det blir galet dyrt. Anledningen till prishöjningen är att skapa fler lediga p-platser. Men idag var det fullt överallt så det kändes det som att "gå" på skattjakt. Jag blev till sist tvungen att köra ner till Studenternas parkering som förvisso är extremt mycket billigare, men som också innebär ett stressmoment till på grund av att det tar en stund att gå och ibland saknar jag den orken.
Just idag hade jag gott om tid, så jag strosade i lugn takt och iakttog alla "skatter" man kan hitta längs vägen. Så mycket skit folk slänger runt sig. De flesta saker har hamnat i vägkanten på grund av lathet och slarv. Men man kan ibland fantisera om hur saker hamnat där och man kan ana en frustration över förlusten. En tappad napp, en saknad träningssko eller en trasig cykelkedja. Följderna av förlusterna kan man också gissa sig till. En skrikande bebis och förtvivlade föräldrar. Sura föräldrar som inte vill eller har råd att köpa nya skor till växande tonårsfötter. En arg chef som inte gillar att man kommer för sent trots cykeltrassel. Sådana "mentala skattjakter" kan göra en tråkig promenad lite roligare för mig.
Sen kom jag att tänka på Pippi Långstrump och hennes sakletarprojekt. Detta ledde i sin tur tankarna till en sådan period som Pontus hade i 6-7års-åldern (Visst är det vanligt?). Han tog med sig allt möjligt hem från skolgården. Han började med att samla allt på sitt rum för han skulle absolut bygga en helikopter av clementinskal, suddgummin, muttrar, och i hans ögon vackra gråstenar. När vi insåg vad han lastade av i rummet blev vi tvungna att hitta ett ställe utomhus där inte lukten av ruttet fruktskal störde oss. Det var verkligen en riktig sakletare som bodde i honom. Men någon helikopter har vi inte sett än.
onsdag 11 januari 2012
Stressigt i morgon
Även idag var jag extremt seg under förmiddagen, men jag höll mig åtminstone vaken.
Min nygamla kurator ringde och gav mig en tid redan i morgon. Fantastiskt! Henne fick jag hjälp av under vårterminen förra året innan det framkom att jag faktiskt inte var inbillningssjuk. På något mysko sätt fick hon mig att prata om saker som jag inte visste att jag gick och bar på. Ännu "värre" var att hon tvingade mig att arbeta med mig själv, det blev mycket KBT och hemläxor. Tyvärr var jag tvungen att välja bort henne när jag fick en kurator på onkologen. I efterhand var ju inte det så smart, men man inbillar sig ju att alla är kompetenta inom sitt yrke.
Överlag blir det nog en tuff morgondag: först till distriktssköterskan, sen kurator och därefter ett tretimmars yoga- och samtalspass.
Just nu har jag några saker som jag är lite extra rädd för. Huller om buller kommer några av dem här: Tänk om de ställer in operationen? Ett villkor för att genomföra den var att tumören inte hunnit växa in i själva skelettet. Hur ska jag kunna sova efteråt när de ska operera på både fram- och baksidan. Jag är så vansinnigt, kopiöst och förtvivlat trött nu, är jag på väg ner i ett svart hål igen? Inför operationen får jag inga cellgifter alls. Vad händer med alla metastaser då? De växer ju så attans fort. Tänk om jag inte klarar toabesöken själv efteråt? Pinsamt! (Jag tycker faktiskt det.)
De riktigt läskiga frågorna får vänta ett tag till. Just nu störs jag inte av dem, jag håller mig till lite mer praktiska problem.
Mycket gnäll idag. Nu vill jag att något riktigt kul ska hända.
Min nygamla kurator ringde och gav mig en tid redan i morgon. Fantastiskt! Henne fick jag hjälp av under vårterminen förra året innan det framkom att jag faktiskt inte var inbillningssjuk. På något mysko sätt fick hon mig att prata om saker som jag inte visste att jag gick och bar på. Ännu "värre" var att hon tvingade mig att arbeta med mig själv, det blev mycket KBT och hemläxor. Tyvärr var jag tvungen att välja bort henne när jag fick en kurator på onkologen. I efterhand var ju inte det så smart, men man inbillar sig ju att alla är kompetenta inom sitt yrke.
Överlag blir det nog en tuff morgondag: först till distriktssköterskan, sen kurator och därefter ett tretimmars yoga- och samtalspass.
Just nu har jag några saker som jag är lite extra rädd för. Huller om buller kommer några av dem här: Tänk om de ställer in operationen? Ett villkor för att genomföra den var att tumören inte hunnit växa in i själva skelettet. Hur ska jag kunna sova efteråt när de ska operera på både fram- och baksidan. Jag är så vansinnigt, kopiöst och förtvivlat trött nu, är jag på väg ner i ett svart hål igen? Inför operationen får jag inga cellgifter alls. Vad händer med alla metastaser då? De växer ju så attans fort. Tänk om jag inte klarar toabesöken själv efteråt? Pinsamt! (Jag tycker faktiskt det.)
De riktigt läskiga frågorna får vänta ett tag till. Just nu störs jag inte av dem, jag håller mig till lite mer praktiska problem.
Mycket gnäll idag. Nu vill jag att något riktigt kul ska hända.
tisdag 10 januari 2012
Det blir bättre och bättre fram på dan
Jag lovar, dyrt och heligt (nästan åtminstone) att jag inte ska ligga i sängen hela dagar. Jag mår inte bra av det.Jag gick upp vid 17-tiden och har mått mycket bättre sen jag kom upp. Nu ska jag gå och lägga mig igen. Haha, det blev ett kort dygn. Men jag har faktiskt inte sovit hela dagen. Jag har ringt banken, tittat på TV, skaffat tillbaka min nygamla kurator (den gamla fick ju sparken) och ordnat lite annat smått och gott från sängkanten. Visst är jag duktig? Det var en retorisk fråga som ingen behöver svara på.
I dag stannar jag i sängen
Är bara däckad och apatisk idag.
Igår fick jag två besked.
Jag kommer att opereras om två veckor. En mycket större operation än vad jag trodde och som skrämmer mig än mer. Men i grunden är det bra. Tror jag.
Vad värre är, tumörcellerna har blivit resistenta och vuxit mycket på bara en vecka. Det är förstås inte bra. Risken är stor att de cellgifter som finns kvar att testa inte fungerar, och ja...
Igår fick jag två besked.
Jag kommer att opereras om två veckor. En mycket större operation än vad jag trodde och som skrämmer mig än mer. Men i grunden är det bra. Tror jag.
Vad värre är, tumörcellerna har blivit resistenta och vuxit mycket på bara en vecka. Det är förstås inte bra. Risken är stor att de cellgifter som finns kvar att testa inte fungerar, och ja...
söndag 8 januari 2012
Glömde...
I morgon ska jag träffa läkare på Ackis för att få veta om mitt bröst går att operera bort. Håll tummarna!
Micaela, Pontus och Ellen
Idag har Jannes syskon firat Micaelas födelsedag hemma hos Ellen (Jannes syster). Visserligen fyller Micaela år i slutet av november, men det har verkligen kommit saker i vägen hela tiden. (Både hennes egna förhinder, men mest sjukdomstrassel.)
Det känns bra att hon fick den uppvaktningen, för ibland upplever jag det som att hon hamnar i skuggan av sin bror. Pontus har verkligen förmåga att ta för sig inom familjen. Även hans idrottande gör ofta att han hamnar i fokus och får frågor om tider, träning och tävlingsresultat. Därför blir jag lika glad varje gång Micaela får ta plats. Att hon cosplayar är nästan som att hon lever i en annan värld, vilken de flesta vuxna inte alls känner till något om och följdaktligen får svårt att samtala om. Löpning vet alla(?) vad det handlar om.
Ellen, har varit sjuk i bröstcancer sedan 2008, då hon drabbades av ett återfall hon också. Jag förstår inte hur hon orkar mentalt. Jag ser ju vad sjukdomen gör med hennes kropp och hur hela hennes eget och hennes familjs liv blivit förändrat. Ändå tycks hon orka?
Idag pratade hon om insikten av att aldrig kunna göra vissa saker igen och hur man kan sakna något man självklart gjort förr. När hon kommit så långt slutade hon med att säga att hon stänger av tankarna för att orka.
Undrar om det finns något facit för hur man ska underlätta/orka själv? Jag kan ju definitivt inte stänga av när jag väl börjat låta tankarna fara. Skrivandet hjälper mig att sortera i huvudet, men det dyker också upp saker jag inte visste att jag hade i skallen förrän fingrarna får löpa fritt. Intressant!
Det känns bra att hon fick den uppvaktningen, för ibland upplever jag det som att hon hamnar i skuggan av sin bror. Pontus har verkligen förmåga att ta för sig inom familjen. Även hans idrottande gör ofta att han hamnar i fokus och får frågor om tider, träning och tävlingsresultat. Därför blir jag lika glad varje gång Micaela får ta plats. Att hon cosplayar är nästan som att hon lever i en annan värld, vilken de flesta vuxna inte alls känner till något om och följdaktligen får svårt att samtala om. Löpning vet alla(?) vad det handlar om.
Ellen, har varit sjuk i bröstcancer sedan 2008, då hon drabbades av ett återfall hon också. Jag förstår inte hur hon orkar mentalt. Jag ser ju vad sjukdomen gör med hennes kropp och hur hela hennes eget och hennes familjs liv blivit förändrat. Ändå tycks hon orka?
Idag pratade hon om insikten av att aldrig kunna göra vissa saker igen och hur man kan sakna något man självklart gjort förr. När hon kommit så långt slutade hon med att säga att hon stänger av tankarna för att orka.
Undrar om det finns något facit för hur man ska underlätta/orka själv? Jag kan ju definitivt inte stänga av när jag väl börjat låta tankarna fara. Skrivandet hjälper mig att sortera i huvudet, men det dyker också upp saker jag inte visste att jag hade i skallen förrän fingrarna får löpa fritt. Intressant!
lördag 7 januari 2012
60 meter
Idag har vi varit i Sätrahallen i Stockholm större delen av dagen. Pontus har sprungit sitt första 60-meterslopp i P17 (pojkar som är 16 och 17 år), trots att han fyllde 15 för fyra månader sedan. Han gick till final och blev femma och är missnöjd förstås. Suck! Vad ska man göra med ungar som aldrig är nöjda med det nästbästa?
Själv somnade jag i soffan innan klockan hunnit bli åtta. Hoppas jag kan somna om...
Själv somnade jag i soffan innan klockan hunnit bli åtta. Hoppas jag kan somna om...
fredag 6 januari 2012
Kristerapi?
Idag har Janne och jag varit på hans arbetsplats. Dels var min bror mycket bestämd med att han "skulle upp i sadeln" eller "in i bilen" igen, så fort han kunde. Brorsan har både blivit vapenhotad själv och jobbat med krishantering, så han bör ju veta. Dels ville jag se och höra Janne beskriva händelsen på plats. Jag tror det var bra för oss båda.
Insåg att jag varit orättvis mot familjen om matlagningen. Jag fick slappa på soffan och framför datorn när de lagade middag i kväll. Det var skönt!
Insåg att jag varit orättvis mot familjen om matlagningen. Jag fick slappa på soffan och framför datorn när de lagade middag i kväll. Det var skönt!
Om detta må ni läsa
Jag har ju bestämt mig för att också våga ta ställning i olika frågor. Bättre sent än aldrig. Äsch, förresten har jag alltid tyckt en massa saker men kanske inte vågat visa utåt vad jag tycker och tänker.
Och eftersom Rosling skrev att jag ska berätta för alla jag känner, så kommer här en läsvärd länk:
Läs på! Världen har förändrats
Nu blir jag arg! Jag skulle ju ha in en annan läsvärd länk om skrivandets lindring. Men eftersom jag letat i tjugo minuter utan att hitta tillbaka till den artikeln, så får ni väl tro mig på mitt ord.
Och eftersom Rosling skrev att jag ska berätta för alla jag känner, så kommer här en läsvärd länk:
Läs på! Världen har förändrats
Nu blir jag arg! Jag skulle ju ha in en annan läsvärd länk om skrivandets lindring. Men eftersom jag letat i tjugo minuter utan att hitta tillbaka till den artikeln, så får ni väl tro mig på mitt ord.
torsdag 5 januari 2012
Ta ingen för given
Kvart över nio i dag ringde Janne hem till mig. Han brukar inte ringa så tidigt om det inte är något speciellt och viktigt. Det var verkligen viktigt. Han började med att berätta att han varit med om något riktigt skrämmande. Då började hjärtslagen öka i hastighet hos mig, för jag tror alltid det värsta. "Han har varit med om en olycka och ligger på sjukhus", tänkte jag först. "Vilken tur, han lever ju eftersom det är han själv som ringer", hann det sen fara genom skallen. Då anade jag inte hur nära det faktiskt varit, hur han mycket väl kunde varit död till och med!
En man hade tagit sin in på Jannes byggarbetsplats, beväpnad med ett hagelgevär. Janne var relativt ensam ute på gården till bygget, dessutom "fångad" i sin maskin. De övriga byggarna kunde snabbt retirera i skydd. Den beväpnade mannen cirklade runt baksidan av Jannes maskin, det kunde han se i backspeglarna. Naturligtvis vågade Janne inte ge sig till känna, men via bluetoothen kunde han ringa till platschefen och säga åt honom att "ringa polisen fort som fan". Efter ett tag kom mannen upp vid Jannes sida och tecknade åt honom att öppna dörren.
Jäklar, vad det måste känts läskigt! Janne sa också att tankarna for i skallen: "ska jag dö nu? blir jag skadad? vilket är bäst, att öppna dörren eller bara sitta kvar?"
Han öppnade i alla fall dörren och mannen sa att Janne inte behövde vara rädd för honom, det var han som var jagad. Efter en stund bedömde Janne mannen som såpass ofarlig och lugn att han vinkade åt en arbetskamrat att komma fram. Vilket kollegan gjorde! Antingen ett mycket dumdristigt beslut eller ett mycket modigt sådant? Mannen med vapnet överlämnade det till arbetskompisen frivilligt och bad dem sen att ringa polisen. Efter en evighet, tyckte Janne förstås, kom det massor av poliser och övermannade killen med vapnet. Janne tyckte att det såg rejält brutalt ut, men för polisen var det en självklarhet: Han kunde ju vara beväpnad med andra vapen, eller ge sig på Janne med bara händerna.
Det visade sig att mannen var psyksjuk och han kördes så småningom till sjukhus för vård.
Vilket också fick mig att fundera på vad som är värst: En kriminell som med sin förvrängda logik, men ändå logik, hotar eller till och med dödar någon? Eller en labil, psyksjuk människa som helt kan sakna logik och dessutom ändra sitt agerande från minut till minut?
Och vad är det som händer med vårt samhälle? För oavsett vilket innebär båda scenarierna rejäla samhällsproblem.
Ja det var det för idag! Det mest oväntade kan hända vem som helst när som helst. Tack och lov lever min Janne!
Så lev i nuet och var rädda om varandra!
En man hade tagit sin in på Jannes byggarbetsplats, beväpnad med ett hagelgevär. Janne var relativt ensam ute på gården till bygget, dessutom "fångad" i sin maskin. De övriga byggarna kunde snabbt retirera i skydd. Den beväpnade mannen cirklade runt baksidan av Jannes maskin, det kunde han se i backspeglarna. Naturligtvis vågade Janne inte ge sig till känna, men via bluetoothen kunde han ringa till platschefen och säga åt honom att "ringa polisen fort som fan". Efter ett tag kom mannen upp vid Jannes sida och tecknade åt honom att öppna dörren.
Jäklar, vad det måste känts läskigt! Janne sa också att tankarna for i skallen: "ska jag dö nu? blir jag skadad? vilket är bäst, att öppna dörren eller bara sitta kvar?"
Han öppnade i alla fall dörren och mannen sa att Janne inte behövde vara rädd för honom, det var han som var jagad. Efter en stund bedömde Janne mannen som såpass ofarlig och lugn att han vinkade åt en arbetskamrat att komma fram. Vilket kollegan gjorde! Antingen ett mycket dumdristigt beslut eller ett mycket modigt sådant? Mannen med vapnet överlämnade det till arbetskompisen frivilligt och bad dem sen att ringa polisen. Efter en evighet, tyckte Janne förstås, kom det massor av poliser och övermannade killen med vapnet. Janne tyckte att det såg rejält brutalt ut, men för polisen var det en självklarhet: Han kunde ju vara beväpnad med andra vapen, eller ge sig på Janne med bara händerna.
Det visade sig att mannen var psyksjuk och han kördes så småningom till sjukhus för vård.
Vilket också fick mig att fundera på vad som är värst: En kriminell som med sin förvrängda logik, men ändå logik, hotar eller till och med dödar någon? Eller en labil, psyksjuk människa som helt kan sakna logik och dessutom ändra sitt agerande från minut till minut?
Och vad är det som händer med vårt samhälle? För oavsett vilket innebär båda scenarierna rejäla samhällsproblem.
Ja det var det för idag! Det mest oväntade kan hända vem som helst när som helst. Tack och lov lever min Janne!
Så lev i nuet och var rädda om varandra!
onsdag 4 januari 2012
Ingen dålig dag
Vadå en dålig dag? Jag vaknade klockan 7, åt lite färdig gröt från en sån där behändig förpackning som finns med sylt. Jag tog mina tabletter och somnade om. Nästa gång jag vaknade var klockan halv tio, jag tvingade mig upp och insåg - jag mår BRA! Konstigt hur det kan svänga och hur det kan påverka humöret.
Två vänner har givit mig gratis terapi idag. Vi träffas inte ofta, men de gånger vi gör det så pratar vi oavbrutet. Visst har det betydelse att vi har samma yrke i grunden och att vi delar sjukdomsöde. Men där finns nog något annat också, något som klickar med vissa människor och som gör att man känner för varandra på ett speciellt sätt. Så tack Tina och Monica för en mycket trevlig och avkopplande eftermiddag! Att jag dessutom fick höra att kärnan av mig som Eva är intakt trots sjukdomen, gjorde mig glad och stärker mig. Det är ju så man vill att det ska vara, men ibland tappar man bort sig i sjukdomsträsket och nästan identifierar sig med sin sjukdom.
Kvällen ägnades åt en köttgryta som blev extremt tråkig. Hur kul är det att ägna flera timmar åt en maträtt som bara blir seg och smaklös, trots den ena ingrediensen efter den andra? Och sen äter de "otacksamma" familjemedlemmarna upp eländet på en kvart. Är då hemlagad mat verkligen värd sitt pris eller bevarar vi bara en myt?
I min familj är det bara jag som lagar mat. Hur jag än beter mig så kör de andra på hämtmat (Janne framför allt), pannkakor, färdiga köttbullar, fiskpinnar, pulvermos mm (barnens kokkonst). Hur lång tid tar det för dem att fixa föda (som jag kallar det)? De är väl egentligen riktigt smarta och jag förmodligen ganska korkad?
Två vänner har givit mig gratis terapi idag. Vi träffas inte ofta, men de gånger vi gör det så pratar vi oavbrutet. Visst har det betydelse att vi har samma yrke i grunden och att vi delar sjukdomsöde. Men där finns nog något annat också, något som klickar med vissa människor och som gör att man känner för varandra på ett speciellt sätt. Så tack Tina och Monica för en mycket trevlig och avkopplande eftermiddag! Att jag dessutom fick höra att kärnan av mig som Eva är intakt trots sjukdomen, gjorde mig glad och stärker mig. Det är ju så man vill att det ska vara, men ibland tappar man bort sig i sjukdomsträsket och nästan identifierar sig med sin sjukdom.
Kvällen ägnades åt en köttgryta som blev extremt tråkig. Hur kul är det att ägna flera timmar åt en maträtt som bara blir seg och smaklös, trots den ena ingrediensen efter den andra? Och sen äter de "otacksamma" familjemedlemmarna upp eländet på en kvart. Är då hemlagad mat verkligen värd sitt pris eller bevarar vi bara en myt?
I min familj är det bara jag som lagar mat. Hur jag än beter mig så kör de andra på hämtmat (Janne framför allt), pannkakor, färdiga köttbullar, fiskpinnar, pulvermos mm (barnens kokkonst). Hur lång tid tar det för dem att fixa föda (som jag kallar det)? De är väl egentligen riktigt smarta och jag förmodligen ganska korkad?
tisdag 3 januari 2012
En dålig dag
Usch, idag är det ingen rolig dag. Jag mår riktigt illa och har sovit nästan hela dagen. Jag förstår inte varför? Det är tre veckor sedan förra behandlingen. Jag borde vara på topp nu.
måndag 2 januari 2012
Verkligheten
Plötsligt förändras allt. En av de som deltog i samma samtalsgrupp som jag, dog på nyårsafton. Jag fick nyss ett mail från hans fru och kände hur en hård hand greppade tag om mig. Sådan är verkligheten, och den kom plötsligt väldigt nära. Jag som låtsas att allt är som vanligt...
Datortomografi
Idag är det en trött dag. För första gången på länge var jag tvungen att gå upp så tidigt att det fortfarande kunde kallas morgon. Jag sover med lätthet till klockan tio andra dagar.
Den här förmiddagen skulle jag göra en datortomografi, (en sorts tredimensionell röntgen), av hals, bröst och buk. Jag fick inte lov att äta frukost hemma, men väl på sjukhuset skulle jag dricka en sorts kontrastvätska under två timmar. När jag satt i väntrummet med min flaska och mugg blev jag så trött att jag somnade. En snäll sköterska förbarmade sig över mig och bäddade en brits så jag kunde ligga och sova. Där sov jag i tio minuter, vaknade och drack kontrast, sov i tio minuter ytterligare och så vidare.
Väl inne i röntgenrummet gick det ganska snabbt, kanske på tjugo minuter. Jag fick ytterligare en sorts kontrastmedel insprutat i armen och en minut senare blev jag alldeles varm i kroppen. I trosorna kändes det som att man kissat på sig, varmt och sen kallt igen. Oj! När ska jag lära mig att man inte behöver berätta allt.
Håll nu tummarna för att det blir ett bra besked på läkarbesöket i nästa vecka.
Under eftermiddagen blev huset fullt av flickvänner och kompisar till oss alla. Ja, inte för Janne förstås, som var tvungen att börja jobba igen. Själv fick jag leka med Karins Stella. Jag är mycket stolt över att hon kallar mig för Ea.
Den här förmiddagen skulle jag göra en datortomografi, (en sorts tredimensionell röntgen), av hals, bröst och buk. Jag fick inte lov att äta frukost hemma, men väl på sjukhuset skulle jag dricka en sorts kontrastvätska under två timmar. När jag satt i väntrummet med min flaska och mugg blev jag så trött att jag somnade. En snäll sköterska förbarmade sig över mig och bäddade en brits så jag kunde ligga och sova. Där sov jag i tio minuter, vaknade och drack kontrast, sov i tio minuter ytterligare och så vidare.
Väl inne i röntgenrummet gick det ganska snabbt, kanske på tjugo minuter. Jag fick ytterligare en sorts kontrastmedel insprutat i armen och en minut senare blev jag alldeles varm i kroppen. I trosorna kändes det som att man kissat på sig, varmt och sen kallt igen. Oj! När ska jag lära mig att man inte behöver berätta allt.
Håll nu tummarna för att det blir ett bra besked på läkarbesöket i nästa vecka.
Under eftermiddagen blev huset fullt av flickvänner och kompisar till oss alla. Ja, inte för Janne förstås, som var tvungen att börja jobba igen. Själv fick jag leka med Karins Stella. Jag är mycket stolt över att hon kallar mig för Ea.
söndag 1 januari 2012
Eva Hårfager
Oftast tänker inte jag så mycket på mitt hår. Visst man tvättar håret, och innan man beger sig ut någonstans så vill man fixa till det. Det ska fönas, man ska ha i en massa klet för formens skull och man sprayar. När man sedan tappar håret, som i mitt fall på grund av cytotstatikabehandling, blir man plötsligt medveten om hårets betydelse.
Håret på huvudet har stor vikt för mitt utseende, det spelar ingen roll vad andra säger för att peppa mig. Utan håret känner jag mig inte hel och självförtroendet rasar långt nedåt. Därför är jag både glad och förväntansfull när jag ser hur fjunen på huvudet börjar växa igen. (Det är nämligen inte alla cellgifter som påverkar hårväxten, den sorten jag får nu tar oftast inte på håret.) Men håret är silvervitt blandat med gråa fläckar. Snart dags för färg igen! Och vad kallt det blir utan hår, det tänkte jag inte på förut.
Ännu värre för självförtroendet blir det när både ögonbryn och ögonfransar försvinner. Då blir huvudet bara ett stort, uppblåst bowlingklot utan drag att fästa blicken på. Då får sminkningen jättestor betydelse. (Ja, just ja. Det måste jag berätta mer om en annan gång.)
Näshåren försvinner. Vilket får till följd att man snorar mycket och att man får hängande snordroppar, precis som gamla farbröder har ibland. Det känns toppenfräscht!
Ja, övrigt kroppshår försvinner också. På gott och på ont. Jag sliter inte ut rakhyveln om man säger så... Sen får ni fantisera resten.
Men nu är det mesta snart tillbaka och så vill jag helst att det ska vara. Knasigt nog har jag redan börjat plocka de ynkliga ögonbrynen. Hårstråna kommer ju inte där jag vill att de ska. Aldrig är man riktigt nöjd.
Nu hoppas jag på ett nytt gott hårår. Och till alla er som läser: GOTT NYTT ÅR!
Håret på huvudet har stor vikt för mitt utseende, det spelar ingen roll vad andra säger för att peppa mig. Utan håret känner jag mig inte hel och självförtroendet rasar långt nedåt. Därför är jag både glad och förväntansfull när jag ser hur fjunen på huvudet börjar växa igen. (Det är nämligen inte alla cellgifter som påverkar hårväxten, den sorten jag får nu tar oftast inte på håret.) Men håret är silvervitt blandat med gråa fläckar. Snart dags för färg igen! Och vad kallt det blir utan hår, det tänkte jag inte på förut.
Ännu värre för självförtroendet blir det när både ögonbryn och ögonfransar försvinner. Då blir huvudet bara ett stort, uppblåst bowlingklot utan drag att fästa blicken på. Då får sminkningen jättestor betydelse. (Ja, just ja. Det måste jag berätta mer om en annan gång.)
Näshåren försvinner. Vilket får till följd att man snorar mycket och att man får hängande snordroppar, precis som gamla farbröder har ibland. Det känns toppenfräscht!
Ja, övrigt kroppshår försvinner också. På gott och på ont. Jag sliter inte ut rakhyveln om man säger så... Sen får ni fantisera resten.
Men nu är det mesta snart tillbaka och så vill jag helst att det ska vara. Knasigt nog har jag redan börjat plocka de ynkliga ögonbrynen. Hårstråna kommer ju inte där jag vill att de ska. Aldrig är man riktigt nöjd.
Nu hoppas jag på ett nytt gott hårår. Och till alla er som läser: GOTT NYTT ÅR!
Nyår
Har precis kommit hem efter en mycket trevlig kväll. God mat, lekar (som barnet i mig älskar), sällskapsspel och fyrverkerier. Det kan inte bli bättre.
Och innan vi gick till festen tvättade jag håret, eller kanske fjunen passar bättre som beskrivning? Lycklig blir jag i alla fall av att ha lite hår att kleta schampo i.
Senare i dag ska jag skriva mer om hår både här och där.
Och innan vi gick till festen tvättade jag håret, eller kanske fjunen passar bättre som beskrivning? Lycklig blir jag i alla fall av att ha lite hår att kleta schampo i.
Senare i dag ska jag skriva mer om hår både här och där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)