Ingen dålig dag

Vadå en dålig dag? Jag vaknade klockan 7, åt lite färdig gröt från en sån där behändig förpackning som finns med sylt. Jag tog mina tabletter och somnade om. Nästa gång jag vaknade var klockan halv tio, jag tvingade mig upp och insåg - jag mår BRA! Konstigt hur det kan svänga och hur det kan påverka humöret.

Två vänner har givit mig gratis terapi idag. Vi träffas inte ofta, men de gånger vi gör det så pratar vi oavbrutet. Visst har det betydelse att vi har samma yrke i grunden och att vi delar sjukdomsöde. Men där finns nog något annat också, något som klickar med vissa människor och som gör att man känner för varandra på ett speciellt sätt. Så tack Tina och Monica för en mycket trevlig och avkopplande eftermiddag! Att jag dessutom fick höra att kärnan av mig som Eva är intakt trots sjukdomen, gjorde mig glad och stärker mig. Det är ju så man vill att det ska vara, men ibland tappar man bort sig i sjukdomsträsket och nästan identifierar sig med sin sjukdom.

Kvällen ägnades åt en köttgryta som blev extremt tråkig. Hur kul är det att ägna flera timmar åt en maträtt som bara blir seg och smaklös, trots den ena ingrediensen efter den andra? Och sen äter de "otacksamma" familjemedlemmarna upp eländet på en kvart. Är då hemlagad mat verkligen värd sitt pris eller bevarar vi bara en myt?
I min familj är det bara jag som lagar mat. Hur jag än beter mig så kör de andra på hämtmat (Janne framför allt), pannkakor, färdiga köttbullar, fiskpinnar, pulvermos mm (barnens kokkonst). Hur lång tid tar det för dem att fixa föda (som jag kallar det)? De är väl egentligen riktigt smarta och jag förmodligen ganska korkad?

Datortomografi

Idag är det en trött dag. För första gången på länge var jag tvungen att gå upp så tidigt att det fortfarande kunde kallas morgon. Jag sover med lätthet till klockan tio andra dagar.
Den här förmiddagen skulle jag göra en datortomografi, (en sorts tredimensionell röntgen), av hals, bröst och buk. Jag fick inte lov att äta frukost hemma, men väl på sjukhuset skulle jag dricka en sorts kontrastvätska under två timmar. När jag satt i väntrummet med min flaska och mugg blev jag så trött att jag somnade. En snäll sköterska förbarmade sig över mig och bäddade en brits så jag kunde ligga och sova. Där sov jag i tio minuter, vaknade och drack kontrast, sov i tio minuter ytterligare och så vidare.
Väl inne i röntgenrummet gick det ganska snabbt, kanske på tjugo minuter. Jag fick ytterligare en sorts kontrastmedel insprutat i armen och en minut senare blev jag alldeles varm i kroppen. I trosorna kändes det som att man kissat på sig, varmt och sen kallt igen. Oj! När ska jag lära mig att man inte behöver berätta allt.
Håll nu tummarna för att det blir ett bra besked på läkarbesöket i nästa vecka.

Under eftermiddagen blev huset fullt av flickvänner och kompisar till oss alla. Ja, inte för Janne förstås, som var tvungen att börja jobba igen. Själv fick jag leka med Karins Stella. Jag är mycket stolt över att hon kallar mig för Ea.

Sjukdomsvinst, köttbullar och Stella.

I morgon ska jag till sjukhuset. Där väntar en lång eftermiddag med både cytostatika, kortison, heparin, koksalt och dagen till ära, lite blod. Det är med blandade känslor man åker till sjukhuset sådana dagar. Jag vet med förnuftet att det är något jag MÅSTE göra för att få vara med i livet så länge som möjligt. Men jag vet också att jag kommer att må så illa att jag knappt är kontaktbar på flera dagar. Senast mådde jag illa i en och en halv vecka. Därför får jag lust att lägga mig på golvet, likt en trilskandes treåring, sparka med benen och skrika "NEJ, jag vill inte".

Efter att ha haft en känsla av stor otrygghet i kontakten med  mängder av olika läkare och sköterskor på sjukhuset, så har jag under hösten fått kontinuitet i mötena med de som ska hjälpa mig. Jag träffar några få läkare som jag fått förtroende för och jag har fått "min" sköterska. Hon försöker att lägga mina behandlingstider så att det är hon som är i tjänst just då. Det är så skönt när man känner att det klickar och att det till och med är väldigt roligt att träffa henne.
Så morgondagen ser jag fram emot med blandade känslor.

Nu lite roliga saker som hänt den senaste tiden:

• Jag har fått en iPhone. Jaja, det är ju värdsligt i och för sig, men kul ändå. Får jag tråkigt när jag sitter på sjukhuset eller här hemma, så har jag ju en leksak. Jag har fått den av Janne, som en sjukdomsvinst. Det begreppet har vi lärt oss av Jannes syster, som också är sjuk i cancer. Hon menar att vi som är svårt sjuka har det så tungt att vi ibland behöver lite extra nöjen eller fördelar i vardagen. Klokt tänkt! (Tycker jag förstås.)
• I fredags fick jag besök från min arbetsplats. Och en stor korg fylld med godis. Det blev några trevliga timmar där jag hann känna mitt behov av att diskutera läraryrket och allt det som händer i skolan. (Det var det där med att ha tråkigt och sakna stimulans.) Stort tack till alla er som bidrog till detta mys.
• I förmiddags kom våra älskade grannar, Ulla och Roland, hit och tog en snabb fika. Med sig hade de en två-liters glassburk fylld med hemgjorda köttbullar. Sill och Jansons frestelse kommer från samma kök lite senare, fick vi veta. Snacka om vänner!
• På eftermiddagen kom Karin och Stella. Mycket prat förstås, men också mycket lek med en pigg och glad ettåring. Frågan är om det är Stella, eller Janne och jag som har roligast när vi träffas?

Livet är verkligen fyllt med glädjeämne. Det gäller att inte tappa bort dem.

Att våga be om hjälp

När nöden är som störst prövas vännen.  Jag vet inte hur många som upplevt nöd i ordets rätta bemärkelse, men för mig är nöden något relativt, och det man upplever är sant för en själv.
Under tiden som gått sedan jag blev sjuk igen, har det visat sig vilka i min omgivning som verkligen är vänner. Det finns de som slutat höra av sig, antagligen av rädsla och osäkerhet. Men det finns också vänner där man minst anar det. Det är något att vara djupt tacksam över. Människor som plötsligt inser att, nu är det dags att hjälpa till, eller som kanske bara vågar prata med mig. Jag har fått flera "nya" vänner under halvåret som gått. Mycket förvånande i några fall, ofta bekräftande men också lite spännande.

Idag vågade jag be om hjälp för (nästan) första gången: Jag skulle på läkarbesök på Ackis under förmiddagen. Men när jag gick upp i morse var jag sååå trött. Varje gång jag rörde mig svartnade det för ögonen och kallsvetten pärlade både i pannan och i min obefintliga hårväxt på skallen. När jag inte ens kunde pudra näsan utan att vila mellan borsttagen, insåg jag att jag inte borde köra bil idag. Tiden började bli knapp och bussen hade gått. (Vi bor verkligen på vischan vid sådana tillfällen.) Men trots min idiotiska stolthet över att ALLTID klara mig själv, lyfte jag så småningom luren till grannen. De har erbjudit sin hjälp vid flera tillfällen under alla de gånger vi har "däckat". Och en av dem både kunde och ville köra mig till stan!
Så hädanefter ska jag "bara" lära mig att människor oftast menar vad de säger, och inte tro att det som sägs är av ren artighet, utan egentlig innebörd.

För övrigt ska jag få två påsar blod på måndag. Tack alla ni som går och lämnar blod!