Tuttsnack

Två gånger i veckan åker jag till distriktssköterskan för att få såret på bröstet omlagt. Dels krävs det lite "specialförband" (tusan också, jag vet inte ens vad de heter), dels tycker jag att det är så äckligt att jag bryter ihop varje gång jag ser det.
Förra gången jag skulle lägga om det själv, slutade det med att jag stod och panikgrät i duschen i säkert en kvart. När Micaela stod utanför och frågade mig hur det var, kände jag mig tvungen att samla ihop mig igen. Det finns gränser för vad barnen ska behöva se. Mitt bröst och min panik ska de slippa. Att jag är ledsen och ren fakta om mitt tillstånd är en annan sak. Det måste de bli medvetna om för att kunna hantera situationen.
Att se en kroppsdel byta färg, bli helt deformerat, bli smärtsamt och brista till ett öppet, infekterat sår gör att jag blir mycket, mycket medveten om just den tumören. Den får mig att nästan glömma de som finns inuti kroppen.
Idag konstaterade både Maria (distriktssköterskan) och jag att bröstet blivit mindre spänt och rött, och att något som liknar normal hud börjar dyka upp fläckvis. Det bådar ändå gott inför en eventuellt kommande operation.

"Min" doktor

Idag läste jag en artikel i UNT som handlade om forskningsresultat och bröstcancer: Strålning skadar kranskärl. När jag läste den kände jag mig ändå lite glad över att min cancer åtminstone sitter på höger sida. Alltså behöver jag nog inte fundera på förträngningar i kranskärlen. Däremot är jag helt övertygad om att man kan drabbas av problem efter strålning oavsett var man har fått den. Det skulle jag gärna vilja veta lite mer om.
Läkaren i artikeln, Greger Nilsson, är "min" doktor. (skrev hon stolt!).
Efter diverse trassel under semesterperioden i somras, har jag fått tillbaka honom nu. Det är så vansinnigt skönt att ha samma läkarkontakt så långt det är möjligt. Under eländet i somras träffade jag olika läkare hela tiden. Jag var tvungen att berätta min historia om och om igen. Det hände att läkaren inte ens förberett sig genom att läsa min journal. När smärtan i bröstet och axeln var som värst och ingen förstod, åkte jag till akuten för att få hjälp. Akutläkaren tog mig definitivt inte på allvar. Jag skulle gå till en sjukgymnast och "sluta springa till en massa olika läkare". I journalen har han skrivit att han palperade bröstet, trots att han inte ens rörde mig. (Åh, jag känner hur ledsen och ilsken jag blir bara jag skriver om det.) Efter många om och men fick jag träffa en läkare som trodde på mig när jag beskrev smärtan. Han skrev ut en medicin som hjälpte på några timmar. Då hade jag haft ont i nästan tio månader.

Men nu är Greger Nilsson min läkare och han tar mig på fullaste allvar. Det är skönt!

Tomt

Jaha... nu sitter jag och försöker skriva ett inlägg från min nya leksak (läs iPhone).
Vi har inte funnit varandra helt och hållet än, den har lite konstiga beteenden som jag inte gillar helt. Men Wordfeud spelar jag gärna.

Nu har mina syskon åkt hem igen och det känns lite snopet tomt. Jag är verkligen ledsen över att bo så långt ifrån dem. De få gånger vi träffas på det här sättet får mig att inse hur viktiga de är för mig. De är de enda som känner mig i grunden, som delat barndomen med mig och som nu försöker stötta mig så mycket de hinner och kan.

För tillfället lever jag i någon konstig sorts bubbla där jag tror att allt har blivit som "vanligt". Men när vi pratade om att försöka ses i sommar igen, insåg vi plötsligt att vi kanske inte kan räkna med en sommar då alla är med. Det är så konstigt och overkligt. Det kan väl inte handla om mig?

Långväga gäster

Idag kommer mina syskon med familjer på besök. Eftersom de bor i Lund respektive Halmstad, är det inte så ofta som vi ses allihop. Jag ser verkligen fram emot att träffa dem alla och speciellt kul är det att våra barn ses igen.
Vi har inte några extra gästrum så det kommer att bli ett pusslande med sovplatser, eventuellt får någon ligga i köket. Dessutom har vi bara en toalett, vilket gör det lite knivigt med tanke på alla tonårsbarn som gillar att duscha ofta och länge. Antar att det löser sig bara man vill. Kan man stoppa in hela högen i duschkabinen samtidigt? Högtryckstvätt?

Vi brukar hålla julklappsnivån på en väldigt modest nivå. I år ska vi leka julklappsleken med en tärning och en stor julklappshög som ska fördelas med hjälp av den. Lärar-, mammakänslorna slog till direkt när den här leken kom på tal. Tänk om det inte blir rättvist? Tänk om någon blir utan? Hmm... Vad gör vi då?

"Lilla stumpan"

Jag var på Bilprovningen i fredags, för att kolla tillståndet på min gamla pärla. Som en något tidig julklapp klarade den sig galant trots alla år på nacken.

Men det var en sak som gjorde mig väldigt fundersam.
På besiktningsstationen såg jag fyra män och två kvinnor som arbetade med bilarna. Två av männen, (sådär 50-60 år gamla), tyckte att det var helt okej att "tjafsa" med en kvinnlig kollega inför kunderna. De ville inte besiktiga vilka bilar som helst. De satt ner, trots kön utanför, för att titta på en av tjejerna när hon kollade igenom en bil och kommenterade hennes arbete hela tiden. Dessutom kallade de henne för "lilla stumpan" högt och tydligt.

Byt kön på tjejen, som var i tjugofemårsåldern, och sätt en man i samma ålder där. Skulle de verkligen kalla honom för "lilla gubben" så att kunderna hör dem? Skulle de behandla en manlig, men jämnårig kollega på samma sätt?

Min generation män och de i generationen precis över, har en del att arbeta med. (Jag generaliserar nu, men nog finns det många det stämmer på?)

Hjärnskador och goda grannar

Jag blir vansinnig av att orken tryter hela tiden. Förr kunde man kanske orka rulla köttbullar, fixa Janson, slå in några paket, hålla styr på barnens godispyssel och dessutom prata med syrran i telefon mer eller mindre samtidigt. Nu blir jag helt matt efter att ha strukit två gardiner och måste sätta mig en stund innan jag tar tag i nästa grej. Att kroppen är i dålig form kan jag både se och känna, men att huvudet tagit så mycket stryk är läskigt. Jag blir trött av ljud, jag blir trött av att inte komma ihåg saker och jag tappar ord. Förvisso kallas medicinen jag får för cellgift och kanske tar hjärnans celler också skada av behandlingarna? Fast det vet jag egentligen inte så jag borde kanske fråga doktorn. Tur att jag hade så många bra hjärnceller att ta av från början.

När orken inte finns, så finns Ulla och Roland där. Maken till snälla människor har jag aldrig förr träffat. Köttbullar, sill och Janson har de försett oss med. En nyhuggen julgran dök upp på gården häromdagen. Kvällen efter knackade någon på dörren, men när jag öppnade fanns det ingen där. Däremot en stor fin prydnad att ha på yttertrappan, enris, några röda äpplen och lite glitter. Det blir jul i år också.

Sjukt i kvadrat

När saker börjar gå överstyr för mig, brukar jag försöka plocka fram humorn. Det är nog tur att jag har den egenskapen för ibland blir saker lite väl mastiga att ta tag i:

Jag fick behandling igår. Det gick bra, men jag blev extremt trött och fick som matförgiftningssymptom fast utan spyendet. Det är faktist en framgång!
På morgonen kom Micaela in till mig i sovrummet och berättade med extremt "tjock hals" att hon inte mådde bra och behövde vara hemma från skolan.
Några timmar senare åkte Janne till vårdcentralen, eftersom han fortfarande var sjuk och behövde ett läkarintyg till jobbet. Han gick därifrån med några recept och beskedet att han har lunginflammation.
När jag satt på Ackis, ringde Pontus hem och berättade att han gått från skolan och skulle ta bussen hem. Från busshållplatsen hem till oss är det ungefär 100 meter. Längs den vägen hann han kräkas två gånger. Ytterligare ett antal spyor väntade här hemma och när han lade sig hade han hög feber.

Kul i jul! Men jag tror familjen är fit for fight till julafton. Friskast just nu är nog jag, varpå det får bli en julklappstur i kväll och en skinktur i morgon kväll.

Och allvarligt talat är jag övertygad om att min sjuka humor hjälper mig. Den botar inte och det finns stunder när det blir för tungt för att humorn ska göra nytta. Men i vardagen fungerar den alldeles utmärkt.

Först på listan

Idag är det dags för behandling igen. Jag har nästan hoppats på att någon ska ringa från onkologen och säga att blodvärdena är så låga att de inte kan ge cytostatika. Stanna hemma!

Tänk att mina egna känslor spelar roulett med mitt liv. Eller handlar det om att välja mellan pest och kolera, detta lätta val?

Håller just nu på att lyssna på en ljudbok som heter "Innan jag dör" av Jenny Downham. Den handlar om en 16-årig flickas sista månader i livet. Och hon gör förstås en lista med saker hon vill göra innan hon dör.
Ibland blir jag lite trött på det där med listor. Ändå låg jag i sängen, mitt i natten, med min nya iPhone och gjorde ett utkast till en egen liten lista. Men på den finns inga stora saker som att åka världen runt eller andra storvulna saker. Det första jag vill är att skaffa en liten kattunge. Resten kommer lite senare...

Jag och skolan

Jag är lärare i själ och hjärta. I själ och hjärta. Så trots att jag är sjuk, kan jag inte låta bli att reflektera över hur det står till i svensk skola.

Det har hänt enormt mycket i skolan sedan jag började som lärare för cirka tjugo år sedan och det har inte alltid varit till det bättre. Ett snabbt axplock från mina egna erfarenheter: Eleverna kräver mycket mer och mer engagemang från de allt färre vuxna i skolan. Samhällets teknikutveckling har drivit fram en hets där skolan inte hinner med. Skolor ska drivas som företag och elevernas pengar läggs ner på marknadsföring. Speciallärare/specialundervisning existerar inte trots behov. Allt ska dokumenteras i oändligheternas oändlighet, varvid tiden för bra lektionsplanering, och därmed bra, roliga och lärorika lektioner minskar hela tiden.

Jag sticker inte under stol med att jag inte gillar Björklund och hans skolpolitik, den är extremt populistiskt och saknar i mitt tycke grundläggande kunskaper om människors utveckling och olika behov. Han och jag delar inte människosyn.

Till poängen! Jag läste detta i dagens UNT: Nu startar jag Flumskolan! Jag vill ha anställning!

Det var väl det jag visste

Idag hittade jag en artikel i DN om hur skrivandet kan läka. Så här står det: "Den kreativa processen är läkande. När du fattar pennan och skriver för du en dialog med dig själv, du tvingas hitta din styrka, din personliga röst. Att på det sättet få kontakt med sin kreativitet ger glädje och livskraft."

Precis så där känns det för mig. Däremot är jag inte helt säker på att jag skulle vilja arbeta med det i grupp eller på just det sättet?

Här kommer länken till hela artikeln: Skrivarkurser för bröstcancerpatienter...

Grubblerier

Ibland känns det som att livet är fruktansvärt orättvist. Jag kan tänka att jag inte orkar mer och nästan önskar att skiten var över. Samtidigt finns det, tack och lov, en primitiv drift till att vilja leva. Man kämpar på och anpassar sig till sin nya situation. Så gör ju alla människor i alla lägen, tycks det mig som.

När jag inte mår illa och inte har alltför ont, så kan det ibland kännas som att allt är precis som förut. Overklighetenskänslan infinner sig och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till allt. Inte kan det väl vara så att jag inte kommer att finnas i livet, inte kommer att vara med, när alla de jag älskar ska vara kvar? Tankarna blir fruktansvärt tunga.

Nu går jag ut i köket och gör en potatisgratäng. Livet går vidare ett tag till...

Kravfyllt

Äntligen har de värsta kväljningarna stillnat och jag ser nu fram emot en trevlig helg. Två dagar ledigt, sen blir det en ny behandling på måndag. Ojoj!
Som tur är hade jag Janne hemma en del av veckan, så han fick serva mig med att tömma den trevliga skålen, hämta dricka och sjunga hejaramsor. (Fast den stackaren själv varit sjuk.)

Idag körde han mig till distrikssköterskan för omläggning av mitt sår. (Dit åker jag två gånger i veckan för att få hjälp. Tur att de finns ganska nära.) Sedan bar det vidare till Uppsala för att lämna blodprov. Blodproven måste lämnas specifika dagar i förhållande till behandlingarna, så att läkarna kan bedöma blodstatusen innan nästa omgång cytostatika. Det är en ständig avvänjning mellan att ge så mycket cellgift som möjligt, samtidigt som bland annat kroppens immunförsvar ska orka med.
(Tyvärr är vår distriksköterskemottagning så liten att man bara kan lämna blodprov där på onsdagar. Annars verkar det ju inte vettigt att åka till stan precis efter att ha träffat en "syrra"!!!)

I bilen på vägen hem, insåg vi att det är åtta dagar till jul. Vi har köpt en julklapp, köpt lite sillsallad och skaffat två amaryllisar. Det blir inte mycket till jul det! Och även om ens barn är halvstora så vill man få deras ögon att tindra och att allt ska vara som det brukar vara. Jag vet att våra änglar har förståelse för situationen, men det måste de ju ha hela tiden ändå. Kraven i vardagen är höga på dem. Jag hoppas jag orkar ta itu med så mycket som möjligt i veckan. För tindrandets skull!

Jag ropade före bäcken

Jaaa, där fick jag så jag teg. Nog vet jag vad det betyder att må illa nu. Gårdagen ägnade jag helt åt sängen och det vi kallar "spyskålen", (trevligt namn). Om nu någon är intresserad av att tycka synd om mig, så vill jag meddela att skålen tömdes åtta gånger samma dag.
Jag fattar inte varför det inte funkar, trots att jag får tre olika mediciner mot illamående och dessutom minskad dos cytostatika?

Huvudet är fullt av tankar om medmänniskor, rättvisa och min familj, men nu orkar jag inte skriva om det. Det kommer en annan och bättre dag.

Om cancerbehandling och skatter

För första gången mår jag inte akut illa efter en behandling. Så underbart!!! Alla ni som mått riktigt illa under en graviditet förstår nog känslan. Igår fick jag tre olika mediciner, både sådana som verkar kortsiktigt och andra som fungerar långsiktigt. Jag vågar inte tänka på hur dyrt det är med den här typen av behandling. Det är inte bara själva cytostatikan. Det är extra mediciner, smärtstillande mm, olika sorters röntgen vid flera tillfällen, personalkostnader, ev strålning och operation. De skatter jag har betalat in under åren lär ju inte täcka allt.
Vi som bor i Sverige har mycket att vara tacksamma för. Flera kvinnor har berättat för mig hur det fungerar, eller inte fungerar i deras födelseländer.
När familjen var i Egypten för ett par år sedan, kom en egyptisk man fram till mig och frågade om jag hade bröstcancer? Jaa, svarade jag lite tvekande. (Det kändes lite som att han gjorde avsteg från vad som var tillåtet där.) Efter en stunds samtal förstod jag att han verkligen behövde tala om det här. Hans familj var fattig och hans mamma hade drabbats av just bröstcancer. Hon gick på några läkarbesök, fick lite medicin, för att sedan gå hem och vänta på att dö. Har man inte pengar att köpa sin vård för, finns inga alternativ.
Det var ett trevligt samtal och han önskade mig lycka till när vi skildes åt. Det verkade inte som att han var arg över orättvisan, utan han ville bara prata.
Men måtte Sverige aldrig hamna där. Och jag betalar gärna min skatt, både för min och andras skull.

Sjukdomsvinst, köttbullar och Stella.

I morgon ska jag till sjukhuset. Där väntar en lång eftermiddag med både cytostatika, kortison, heparin, koksalt och dagen till ära, lite blod. Det är med blandade känslor man åker till sjukhuset sådana dagar. Jag vet med förnuftet att det är något jag MÅSTE göra för att få vara med i livet så länge som möjligt. Men jag vet också att jag kommer att må så illa att jag knappt är kontaktbar på flera dagar. Senast mådde jag illa i en och en halv vecka. Därför får jag lust att lägga mig på golvet, likt en trilskandes treåring, sparka med benen och skrika "NEJ, jag vill inte".

Efter att ha haft en känsla av stor otrygghet i kontakten med  mängder av olika läkare och sköterskor på sjukhuset, så har jag under hösten fått kontinuitet i mötena med de som ska hjälpa mig. Jag träffar några få läkare som jag fått förtroende för och jag har fått "min" sköterska. Hon försöker att lägga mina behandlingstider så att det är hon som är i tjänst just då. Det är så skönt när man känner att det klickar och att det till och med är väldigt roligt att träffa henne.
Så morgondagen ser jag fram emot med blandade känslor.

Nu lite roliga saker som hänt den senaste tiden:

• Jag har fått en iPhone. Jaja, det är ju värdsligt i och för sig, men kul ändå. Får jag tråkigt när jag sitter på sjukhuset eller här hemma, så har jag ju en leksak. Jag har fått den av Janne, som en sjukdomsvinst. Det begreppet har vi lärt oss av Jannes syster, som också är sjuk i cancer. Hon menar att vi som är svårt sjuka har det så tungt att vi ibland behöver lite extra nöjen eller fördelar i vardagen. Klokt tänkt! (Tycker jag förstås.)
• I fredags fick jag besök från min arbetsplats. Och en stor korg fylld med godis. Det blev några trevliga timmar där jag hann känna mitt behov av att diskutera läraryrket och allt det som händer i skolan. (Det var det där med att ha tråkigt och sakna stimulans.) Stort tack till alla er som bidrog till detta mys.
• I förmiddags kom våra älskade grannar, Ulla och Roland, hit och tog en snabb fika. Med sig hade de en två-liters glassburk fylld med hemgjorda köttbullar. Sill och Jansons frestelse kommer från samma kök lite senare, fick vi veta. Snacka om vänner!
• På eftermiddagen kom Karin och Stella. Mycket prat förstås, men också mycket lek med en pigg och glad ettåring. Frågan är om det är Stella, eller Janne och jag som har roligast när vi träffas?

Livet är verkligen fyllt med glädjeämne. Det gäller att inte tappa bort dem.

Rumpnissar och tant Fester

Inte vet jag hur många kvinnor som slarvar likt mig? Men ibland händer det att jag inte orkar sminka av mig på kvällarna. Igår var det en sådan kväll. I morse hade jag bråttom till frukostbordet och veckans melodikryss, så jag missade spegeln och därmed sanningen. Jag såg tydligen förskräcklig ut, för till och med Janne som brukar vara ganska snäll, sa att jag såg för j-lig ut. Inne på toaletten konstaterade jag att onkel Fester i familjen Addams fått en fru.
De dagar jag går hemma blir det oftast inget smink. Då har jag inte heller någon mössa eller sjal på huvudet som döljer skalligheten. Eftersom jag inte tappat allt hår så ser det ganska "tofsigt" ut på sina ställen. Astrid Lindgrens rumpnissar är snarlika och de är inte jättesöta.
Självförtroendet får sig en knäck av det här. Jag tycker att många tittar, jag tycker själv att jag är ful och tankarna börjar rusa.
Hur kan Janne stå ut med den här situationen? Han får göra så mycket mer här hemma nu när jag inte orkar. Men inte nog med det! Hans fru ser bedrövlig ut, och få kan tro att det är samma person han gifte sig med för drygt tjugo år sedan.
Jag har blivit så skör. Om någon petar på mig vid fel tillfälle går jag sönder. Ibland tål jag skoj om hur jag ser ut, ibland brister jag. Usch!

Att våga be om hjälp

När nöden är som störst prövas vännen.  Jag vet inte hur många som upplevt nöd i ordets rätta bemärkelse, men för mig är nöden något relativt, och det man upplever är sant för en själv.
Under tiden som gått sedan jag blev sjuk igen, har det visat sig vilka i min omgivning som verkligen är vänner. Det finns de som slutat höra av sig, antagligen av rädsla och osäkerhet. Men det finns också vänner där man minst anar det. Det är något att vara djupt tacksam över. Människor som plötsligt inser att, nu är det dags att hjälpa till, eller som kanske bara vågar prata med mig. Jag har fått flera "nya" vänner under halvåret som gått. Mycket förvånande i några fall, ofta bekräftande men också lite spännande.

Idag vågade jag be om hjälp för (nästan) första gången: Jag skulle på läkarbesök på Ackis under förmiddagen. Men när jag gick upp i morse var jag sååå trött. Varje gång jag rörde mig svartnade det för ögonen och kallsvetten pärlade både i pannan och i min obefintliga hårväxt på skallen. När jag inte ens kunde pudra näsan utan att vila mellan borsttagen, insåg jag att jag inte borde köra bil idag. Tiden började bli knapp och bussen hade gått. (Vi bor verkligen på vischan vid sådana tillfällen.) Men trots min idiotiska stolthet över att ALLTID klara mig själv, lyfte jag så småningom luren till grannen. De har erbjudit sin hjälp vid flera tillfällen under alla de gånger vi har "däckat". Och en av dem både kunde och ville köra mig till stan!
Så hädanefter ska jag "bara" lära mig att människor oftast menar vad de säger, och inte tro att det som sägs är av ren artighet, utan egentlig innebörd.

För övrigt ska jag få två påsar blod på måndag. Tack alla ni som går och lämnar blod!

Att lära sig andas

Man kan ju tycka att andningen är en självklarhet. Det är något man gör automatiskt utan att tänka så mycket på HUR. Men jag har börjat lära mig att det inte är så enkelt och att det är svårare än vad man tror, att förändra sin egen andning. Flummigt? Ja, kanske. Men det finns förstås en anledning till att jag "flummar". På Akademiska Sjukhuset i Uppsala finns en grupp människor som brinner för att cancerpatienter behöver vårdas även själsligt - vi är mer än bara vår kropp. Jag är så otroligt tacksam för att få ta del av deras tankar och arbetssätt. Jag ingår numera i en grupp som får "Rehabilitering med samtal och yoga i grupp". Det är alltså här jag får lära mig att andas och att använda kroppen på ett nytt sätt. (Jag försäkrar att jag har tröstätit som en tok, slutat att röra mig och ätit kortison i massor det senaste halvåret. Med andra ord är jag snart bredare än lång.Förvisso kanske inte så svårt eller konstigt i mitt fall eftersom jag var både tjock och kort från början.) Min kropp får göra övningar som den aldrig förr varit med om. Aj och oj så mycket det kan kännas.

Jag känner att jag måste återkomma till yogan i ett senare inlägg. Upplevelsen av de här två gångerna jag varit med behöver jag smälta lite mer. Under tiden tränar jag på att andas.

Förra veckan gjorde jag slut med min kurator. Som cancerpatient har jag fått erbjudande om samtal med kurator varannan vecka. Ja, i vårt fall har faktiskt hela familjen fått det erbjudandet. Janne och Pontus har tackat nej efter vardera ett samtal, medan Micaela och jag har valt att gå flera gånger. Kanske något djupt kvinnligt behov?
I vilket fall som, blev det tyvärr helt galet fel för oss båda två. Vi fick nämligen samma kurator, men inte gemensamma samtal, av någon outgrundlig anledning. Vilket innebar att vår  mor-dotter relation kom upp till diskussion ett flertal gånger, varvid Micaela och jag inte visste var vi hade varandra till slut. Så otroligt oprofessionellt skött! Dessutom har jag vid flera samtal suttit och tänkt att jag måste ha överseende med min egen kurator, vilket väl tyder på att allt inte riktigt fungerade rätt.
Som tur är, har jag en klok dotter. (Och själv är jag ju en så klok mor!) Så när jag väl vågade prata med Micaela om de här samtalen, visade det sig att hon upplevt samma sak och även andra, ännu värre, knasigheter.
Sådant klarar vi oss verkligen utan just nu.

Middag med min bror

Igår träffade jag min bror. För första gången i våra liv satt vi tillsammans på en restaurang, åt och pratade och pratade. Innan jag åkte in till Uppsala för att träffa honom, frågade min son vad jag egentligen pratar med mina syskon om. Vi pratar ju så mycket och länge, tyckte han. En bra fråga!

För visst är det intressant hur mycket man kan prata med sina vänner om, och hur länge man kan hålla på när man väl fått upp ångan. Det är spännande att lägga märke till hur ett samtal böljar fram, svävar iväg från ursprungsämnet för att sedan komma tillbaka igen. Det kan till och med vara frustrerande hur många olika saker man kommer på att man vill säga, och känna att man inte hinner med alla. Ibland har man dessutom glömt hälften av de tänkta samtalstrådarna längs vägen.

Igår hade vi ätit färdigt, och hunnit få en indirekt tillsägelse av personalen att det var dags att pallra sig därifrån, innan vi kom fram till det riktigt jobbiga och tårarna bröt igenom. Som vanligt behärskade jag mig, bet ihop ordentligt och tvingade tillbaka tårarna innan floden var ett faktum. Undrar när jag ska låta störtfloden komma? Det finns alltid en bra anledning till att inte släppa fram den.

Ska jag verkligen blogga igen?

Förra gången jag var sjuk, bloggade jag nästan dagligen. Det blev en sorts dagbok över både jobbiga och knasiga saker som hände i mitt liv just då. Skrivklåda har jag haft länge, men det är tack vare bloggarnas tillkomst som jag kunnat få ut klådan genom fingrarna.
I somras försökte jag hurtigt att skriva om cancern igen och om hur gott humör räcker långt. Det sket sig totalt när jag kördes till psykakuten av Janne. Gott humör räcker inte alls när livet ställs på sin spets och en depression uppblandad med dödsångest knackar på. Den bloggen tog jag bort. Men i takt med att jag så sakteliga repar mig mentalt, så kommer lusten att skriva tillbaka. Så det kanske blir en blogg igen?