Ibland känns det som att livet är fruktansvärt orättvist. Jag kan tänka att jag inte orkar mer och nästan önskar att skiten var över. Samtidigt finns det, tack och lov, en primitiv drift till att vilja leva. Man kämpar på och anpassar sig till sin nya situation. Så gör ju alla människor i alla lägen, tycks det mig som.
När jag inte mår illa och inte har alltför ont, så kan det ibland kännas som att allt är precis som förut. Overklighetenskänslan infinner sig och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till allt. Inte kan det väl vara så att jag inte kommer att finnas i livet, inte kommer att vara med, när alla de jag älskar ska vara kvar? Tankarna blir fruktansvärt tunga.
Nu går jag ut i köket och gör en potatisgratäng. Livet går vidare ett tag till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar