Oftast tänker inte jag så mycket på mitt hår. Visst man tvättar håret, och innan man beger sig ut någonstans så vill man fixa till det. Det ska fönas, man ska ha i en massa klet för formens skull och man sprayar. När man sedan tappar håret, som i mitt fall på grund av cytotstatikabehandling, blir man plötsligt medveten om hårets betydelse.
Håret på huvudet har stor vikt för mitt utseende, det spelar ingen roll vad andra säger för att peppa mig. Utan håret känner jag mig inte hel och självförtroendet rasar långt nedåt. Därför är jag både glad och förväntansfull när jag ser hur fjunen på huvudet börjar växa igen. (Det är nämligen inte alla cellgifter som påverkar hårväxten, den sorten jag får nu tar oftast inte på håret.) Men håret är silvervitt blandat med gråa fläckar. Snart dags för färg igen! Och vad kallt det blir utan hår, det tänkte jag inte på förut.
Ännu värre för självförtroendet blir det när både ögonbryn och ögonfransar försvinner. Då blir huvudet bara ett stort, uppblåst bowlingklot utan drag att fästa blicken på. Då får sminkningen jättestor betydelse. (Ja, just ja. Det måste jag berätta mer om en annan gång.)
Näshåren försvinner. Vilket får till följd att man snorar mycket och att man får hängande snordroppar, precis som gamla farbröder har ibland. Det känns toppenfräscht!
Ja, övrigt kroppshår försvinner också. På gott och på ont. Jag sliter inte ut rakhyveln om man säger så... Sen får ni fantisera resten.
Men nu är det mesta snart tillbaka och så vill jag helst att det ska vara. Knasigt nog har jag redan börjat plocka de ynkliga ögonbrynen. Hårstråna kommer ju inte där jag vill att de ska. Aldrig är man riktigt nöjd.
Nu hoppas jag på ett nytt gott hårår. Och till alla er som läser: GOTT NYTT ÅR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar