Idag har Jannes syskon firat Micaelas födelsedag hemma hos Ellen (Jannes syster). Visserligen fyller Micaela år i slutet av november, men det har verkligen kommit saker i vägen hela tiden. (Både hennes egna förhinder, men mest sjukdomstrassel.)
Det känns bra att hon fick den uppvaktningen, för ibland upplever jag det som att hon hamnar i skuggan av sin bror. Pontus har verkligen förmåga att ta för sig inom familjen. Även hans idrottande gör ofta att han hamnar i fokus och får frågor om tider, träning och tävlingsresultat. Därför blir jag lika glad varje gång Micaela får ta plats. Att hon cosplayar är nästan som att hon lever i en annan värld, vilken de flesta vuxna inte alls känner till något om och följdaktligen får svårt att samtala om. Löpning vet alla(?) vad det handlar om.
Ellen, har varit sjuk i bröstcancer sedan 2008, då hon drabbades av ett återfall hon också. Jag förstår inte hur hon orkar mentalt. Jag ser ju vad sjukdomen gör med hennes kropp och hur hela hennes eget och hennes familjs liv blivit förändrat. Ändå tycks hon orka?
Idag pratade hon om insikten av att aldrig kunna göra vissa saker igen och hur man kan sakna något man självklart gjort förr. När hon kommit så långt slutade hon med att säga att hon stänger av tankarna för att orka.
Undrar om det finns något facit för hur man ska underlätta/orka själv? Jag kan ju definitivt inte stänga av när jag väl börjat låta tankarna fara. Skrivandet hjälper mig att sortera i huvudet, men det dyker också upp saker jag inte visste att jag hade i skallen förrän fingrarna får löpa fritt. Intressant!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar