Tuttsnack

Två gånger i veckan åker jag till distriktssköterskan för att få såret på bröstet omlagt. Dels krävs det lite "specialförband" (tusan också, jag vet inte ens vad de heter), dels tycker jag att det är så äckligt att jag bryter ihop varje gång jag ser det.
Förra gången jag skulle lägga om det själv, slutade det med att jag stod och panikgrät i duschen i säkert en kvart. När Micaela stod utanför och frågade mig hur det var, kände jag mig tvungen att samla ihop mig igen. Det finns gränser för vad barnen ska behöva se. Mitt bröst och min panik ska de slippa. Att jag är ledsen och ren fakta om mitt tillstånd är en annan sak. Det måste de bli medvetna om för att kunna hantera situationen.
Att se en kroppsdel byta färg, bli helt deformerat, bli smärtsamt och brista till ett öppet, infekterat sår gör att jag blir mycket, mycket medveten om just den tumören. Den får mig att nästan glömma de som finns inuti kroppen.
Idag konstaterade både Maria (distriktssköterskan) och jag att bröstet blivit mindre spänt och rött, och att något som liknar normal hud börjar dyka upp fläckvis. Det bådar ändå gott inför en eventuellt kommande operation.