Jag och skolan

Jag är lärare i själ och hjärta. I själ och hjärta. Så trots att jag är sjuk, kan jag inte låta bli att reflektera över hur det står till i svensk skola.

Det har hänt enormt mycket i skolan sedan jag började som lärare för cirka tjugo år sedan och det har inte alltid varit till det bättre. Ett snabbt axplock från mina egna erfarenheter: Eleverna kräver mycket mer och mer engagemang från de allt färre vuxna i skolan. Samhällets teknikutveckling har drivit fram en hets där skolan inte hinner med. Skolor ska drivas som företag och elevernas pengar läggs ner på marknadsföring. Speciallärare/specialundervisning existerar inte trots behov. Allt ska dokumenteras i oändligheternas oändlighet, varvid tiden för bra lektionsplanering, och därmed bra, roliga och lärorika lektioner minskar hela tiden.

Jag sticker inte under stol med att jag inte gillar Björklund och hans skolpolitik, den är extremt populistiskt och saknar i mitt tycke grundläggande kunskaper om människors utveckling och olika behov. Han och jag delar inte människosyn.

Till poängen! Jag läste detta i dagens UNT: Nu startar jag Flumskolan! Jag vill ha anställning!