Igår träffade jag min bror. För första gången i våra liv satt vi tillsammans på en restaurang, åt och pratade och pratade. Innan jag åkte in till Uppsala för att träffa honom, frågade min son vad jag egentligen pratar med mina syskon om. Vi pratar ju så mycket och länge, tyckte han. En bra fråga!
För visst är det intressant hur mycket man kan prata med sina vänner om, och hur länge man kan hålla på när man väl fått upp ångan. Det är spännande att lägga märke till hur ett samtal böljar fram, svävar iväg från ursprungsämnet för att sedan komma tillbaka igen. Det kan till och med vara frustrerande hur många olika saker man kommer på att man vill säga, och känna att man inte hinner med alla. Ibland har man dessutom glömt hälften av de tänkta samtalstrådarna längs vägen.
Igår hade vi ätit färdigt, och hunnit få en indirekt tillsägelse av personalen att det var dags att pallra sig därifrån, innan vi kom fram till det riktigt jobbiga och tårarna bröt igenom. Som vanligt behärskade jag mig, bet ihop ordentligt och tvingade tillbaka tårarna innan floden var ett faktum. Undrar när jag ska låta störtfloden komma? Det finns alltid en bra anledning till att inte släppa fram den.
Eva du har ordets gåva och modet att skriva om någon som många tycker är obeskrivligt jobbigt!
SvaraRaderaHej Eva - är inte van att kommentera bloggar. Jag är den Anonyma som sa... Kram Marie (lärarkollega)
SvaraRaderaHej Marie!
SvaraRaderaTack för fina orden! Det är svårt att använda ordet död när man pratar. Men jag har upptäckt att det är lika svårt att skriva det. I alla fall när det är på riktigt. Men ibland måste man konfronteras med sanningen.
Kram tillbaka!