Man kan ju tycka att andningen är en självklarhet. Det är något man gör automatiskt utan att tänka så mycket på HUR. Men jag har börjat lära mig att det inte är så enkelt och att det är svårare än vad man tror, att förändra sin egen andning. Flummigt? Ja, kanske. Men det finns förstås en anledning till att jag "flummar". På Akademiska Sjukhuset i Uppsala finns en grupp människor som brinner för att cancerpatienter behöver vårdas även själsligt - vi är mer än bara vår kropp. Jag är så otroligt tacksam för att få ta del av deras tankar och arbetssätt. Jag ingår numera i en grupp som får "Rehabilitering med samtal och yoga i grupp". Det är alltså här jag får lära mig att andas och att använda kroppen på ett nytt sätt. (Jag försäkrar att jag har tröstätit som en tok, slutat att röra mig och ätit kortison i massor det senaste halvåret. Med andra ord är jag snart bredare än lång.Förvisso kanske inte så svårt eller konstigt i mitt fall eftersom jag var både tjock och kort från början.) Min kropp får göra övningar som den aldrig förr varit med om. Aj och oj så mycket det kan kännas.
Jag känner att jag måste återkomma till yogan i ett senare inlägg. Upplevelsen av de här två gångerna jag varit med behöver jag smälta lite mer. Under tiden tränar jag på att andas.
Förra veckan gjorde jag slut med min kurator. Som cancerpatient har jag fått erbjudande om samtal med kurator varannan vecka. Ja, i vårt fall har faktiskt hela familjen fått det erbjudandet. Janne och Pontus har tackat nej efter vardera ett samtal, medan Micaela och jag har valt att gå flera gånger. Kanske något djupt kvinnligt behov?
I vilket fall som, blev det tyvärr helt galet fel för oss båda två. Vi fick nämligen samma kurator, men inte gemensamma samtal, av någon outgrundlig anledning. Vilket innebar att vår mor-dotter relation kom upp till diskussion ett flertal gånger, varvid Micaela och jag inte visste var vi hade varandra till slut. Så otroligt oprofessionellt skött! Dessutom har jag vid flera samtal suttit och tänkt att jag måste ha överseende med min egen kurator, vilket väl tyder på att allt inte riktigt fungerade rätt.
Som tur är, har jag en klok dotter. (Och själv är jag ju en så klok mor!) Så när jag väl vågade prata med Micaela om de här samtalen, visade det sig att hon upplevt samma sak och även andra, ännu värre, knasigheter.
Sådant klarar vi oss verkligen utan just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar