För första gången mår jag inte akut illa efter en behandling. Så underbart!!! Alla ni som mått riktigt illa under en graviditet förstår nog känslan. Igår fick jag tre olika mediciner, både sådana som verkar kortsiktigt och andra som fungerar långsiktigt. Jag vågar inte tänka på hur dyrt det är med den här typen av behandling. Det är inte bara själva cytostatikan. Det är extra mediciner, smärtstillande mm, olika sorters röntgen vid flera tillfällen, personalkostnader, ev strålning och operation. De skatter jag har betalat in under åren lär ju inte täcka allt.
Vi som bor i Sverige har mycket att vara tacksamma för. Flera kvinnor har berättat för mig hur det fungerar, eller inte fungerar i deras födelseländer.
När familjen var i Egypten för ett par år sedan, kom en egyptisk man fram till mig och frågade om jag hade bröstcancer? Jaa, svarade jag lite tvekande. (Det kändes lite som att han gjorde avsteg från vad som var tillåtet där.) Efter en stunds samtal förstod jag att han verkligen behövde tala om det här. Hans familj var fattig och hans mamma hade drabbats av just bröstcancer. Hon gick på några läkarbesök, fick lite medicin, för att sedan gå hem och vänta på att dö. Har man inte pengar att köpa sin vård för, finns inga alternativ.
Det var ett trevligt samtal och han önskade mig lycka till när vi skildes åt. Det verkade inte som att han var arg över orättvisan, utan han ville bara prata.
Men måtte Sverige aldrig hamna där. Och jag betalar gärna min skatt, både för min och andras skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar