Att våga be om hjälp

När nöden är som störst prövas vännen.  Jag vet inte hur många som upplevt nöd i ordets rätta bemärkelse, men för mig är nöden något relativt, och det man upplever är sant för en själv.
Under tiden som gått sedan jag blev sjuk igen, har det visat sig vilka i min omgivning som verkligen är vänner. Det finns de som slutat höra av sig, antagligen av rädsla och osäkerhet. Men det finns också vänner där man minst anar det. Det är något att vara djupt tacksam över. Människor som plötsligt inser att, nu är det dags att hjälpa till, eller som kanske bara vågar prata med mig. Jag har fått flera "nya" vänner under halvåret som gått. Mycket förvånande i några fall, ofta bekräftande men också lite spännande.

Idag vågade jag be om hjälp för (nästan) första gången: Jag skulle på läkarbesök på Ackis under förmiddagen. Men när jag gick upp i morse var jag sååå trött. Varje gång jag rörde mig svartnade det för ögonen och kallsvetten pärlade både i pannan och i min obefintliga hårväxt på skallen. När jag inte ens kunde pudra näsan utan att vila mellan borsttagen, insåg jag att jag inte borde köra bil idag. Tiden började bli knapp och bussen hade gått. (Vi bor verkligen på vischan vid sådana tillfällen.) Men trots min idiotiska stolthet över att ALLTID klara mig själv, lyfte jag så småningom luren till grannen. De har erbjudit sin hjälp vid flera tillfällen under alla de gånger vi har "däckat". Och en av dem både kunde och ville köra mig till stan!
Så hädanefter ska jag "bara" lära mig att människor oftast menar vad de säger, och inte tro att det som sägs är av ren artighet, utan egentlig innebörd.

För övrigt ska jag få två påsar blod på måndag. Tack alla ni som går och lämnar blod!