Idag fick jag återigen besök av en god vän och kollega. Mina kom på fika, men hon fick köpa fikabrödet med sig själv. Det är en mycket smidig arbetsfördelning som jag kallar sjukdomsvinst. Dessutom är det en mental framgång för mig när jag accepterar ett sådant erbjudande. Jag har haft och har fortfarande lite svårt för att ta emot erbjudanden om hjälp. Men jag blir allt bättre! Jag älskar pratstunderna med Mina, både på telefon och IRL. (Oj, IRL måste jag skriva mer om. Jag har deltagit i en diskussion om det begreppet.)
När Mina kom hade hon med sig ett brev från en av mina gamla elever. En "tuff" kille på 12 år som vågar uttrycka sin saknad av mig på skolan, som önskar att jag ska krya på mig och bli bra igen och som till och med färgstylat brevet med foto och inledande hälsning. (Fast i ärlighetens namn tror jag mig veta att det sistnämnda nog var det som han tyckte var roligast när han skrev brevet.) Det kallar jag för TUFFT på riktigt.
Det är ganska intressant det där med barns/elevers utveckling. När eleverna börjar "högstadiet" blir det ofta så att de är för gamla, tuffa, snygga eller nå't (?) för att kunna hälsa på sin gamla fröken. Framför allt när de går i sjuan och åttan upplever jag det som väldigt vanligt. Antagligen en fullt normal utveckling? I nian har de lättare för att släppa på den attityden, då börjar de väl bli såpass trygga i sig själva att de kan bjuda på ett HEJ i korridoren. Jag förstår att det är en fullt normal utveckling och frigörelse, men måste ändå erkänna att det svider i mitt gamla frökenhjärta eftersom jag faktiskt gillar mina elever väldigt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar