torsdag 5 januari 2012

Ta ingen för given

Kvart över nio i dag ringde Janne hem till mig. Han brukar inte ringa så tidigt om det inte är något speciellt och viktigt. Det var verkligen viktigt. Han började med att berätta att han varit med om något riktigt skrämmande. Då började hjärtslagen öka i hastighet hos mig, för jag tror alltid det värsta. "Han har varit med om en olycka och ligger på sjukhus", tänkte jag först. "Vilken tur, han lever ju eftersom det är han själv som ringer", hann det sen fara genom skallen. Då anade jag inte hur nära det faktiskt varit, hur han mycket väl kunde varit död till och med!

En man hade tagit sin in på Jannes byggarbetsplats, beväpnad med ett hagelgevär. Janne var relativt ensam ute på gården till bygget, dessutom "fångad" i sin maskin. De övriga byggarna kunde snabbt retirera i skydd. Den beväpnade mannen cirklade runt baksidan av Jannes maskin, det kunde han se i backspeglarna. Naturligtvis vågade Janne inte ge sig till känna, men via bluetoothen kunde han ringa till platschefen och säga åt honom att "ringa polisen fort som fan". Efter ett tag kom mannen upp vid Jannes sida och tecknade åt honom att öppna dörren.
Jäklar, vad det måste känts läskigt! Janne sa också att tankarna for i skallen: "ska jag dö nu? blir jag skadad? vilket är bäst, att öppna dörren eller bara sitta kvar?"
Han öppnade i alla fall dörren och mannen sa att Janne inte behövde vara rädd för honom, det var han som var jagad. Efter en stund bedömde Janne mannen som såpass ofarlig och lugn att han vinkade åt en arbetskamrat att komma fram. Vilket kollegan gjorde! Antingen ett mycket dumdristigt beslut eller ett mycket modigt sådant? Mannen med vapnet överlämnade det till arbetskompisen frivilligt och bad dem sen att ringa polisen. Efter en evighet, tyckte Janne förstås, kom det massor av poliser och övermannade killen med vapnet. Janne tyckte att det såg rejält brutalt ut, men för polisen var det en självklarhet: Han kunde ju vara beväpnad med andra vapen, eller ge sig på Janne med bara händerna.

Det visade sig att mannen var psyksjuk och han kördes så småningom till sjukhus för vård.

Vilket också fick mig att fundera på vad som är värst: En kriminell som med sin förvrängda logik, men ändå logik, hotar eller till och med dödar någon? Eller en labil, psyksjuk människa som helt kan sakna logik och dessutom ändra sitt agerande från minut till minut?
Och vad är det som händer med vårt samhälle? För oavsett vilket innebär båda scenarierna rejäla samhällsproblem.

Ja det var det för idag! Det mest oväntade kan hända vem som helst när som helst. Tack och lov lever min Janne!
Så lev i nuet och var rädda om varandra!

7 kommentarer:

  1. Uj, uj, vad läskigt och helt ofattbart att någon bara kan gå omkring med vapen sådär. Jag skulle säkert tro att det var ett leksaksvapen eller nåt.

    SvaraRadera
  2. Ja, alltså det var Jenny som skrev. :-) Jag har verkligen inte lärt mig detta än.

    SvaraRadera
  3. Nä, Jenny! Det var ett riktigt halvautomatiskt hagelgevär, vilket både polisen och en jägare konstaterade.
    Eller ja, nu fattar jag nog hur det menar? Du menar kanske att om det dök upp någon med ett vapen på skolan skulle din första tanke vara att det var ett låtsasvapen?
    Förlåt om jag fattade fel?

    Eva ;-)

    SvaraRadera
  4. Janne är väl skärrad än av det han var med om. Det hade kunnat gå illa om han handlat annorlunda. Han som hade geväret var sjuk och upplevde sig jagad av någon eller några. Det går inte att förstå vilka hemska hjärnspöken som kan dyka upp hos psykiskt sjuka personer. De upplever det så verkligt och det går inte att förklara för dem att det bara är något i deras hjärna. Antagligen var han förfärligt rädd och sökte skydd och hjälp undan sina "förföljare". Tur att det slutade bra.
    Roligt att höra att du har många som träffar dig och att du vad jag förstår mår ganska bra just nu.
    Vi ska ses hos mig en av lördagarna eller söndagarna i januari. Jag ringer dig om det. Kram från Karin

    SvaraRadera
  5. Ja Karin, Janne var nog rejält rädd då. Nu säger han att det känns bra igen och det är ju tur eftersom han ska jobba som vanligt i morgon.
    Jag vill väldigt gärna träffa dig. Pontus tävlar varje helg i två månader så vi får hålla tummarna att vi hittar nåt hål, men det fixar vi.
    Kramar i massor!

    SvaraRadera
  6. det var så jag menade Eva. // Jenny

    SvaraRadera
  7. Tänk så knäppt fel man kan tolka varandra ibland. :-)

    SvaraRadera