Idag har vi varit i Sätrahallen i Stockholm större delen av dagen. Pontus har sprungit sitt första 60-meterslopp i P17 (pojkar som är 16 och 17 år), trots att han fyllde 15 för fyra månader sedan. Han gick till final och blev femma och är missnöjd förstås. Suck! Vad ska man göra med ungar som aldrig är nöjda med det nästbästa?
Själv somnade jag i soffan innan klockan hunnit bli åtta. Hoppas jag kan somna om...
lördag 7 januari 2012
fredag 6 januari 2012
Kristerapi?
Idag har Janne och jag varit på hans arbetsplats. Dels var min bror mycket bestämd med att han "skulle upp i sadeln" eller "in i bilen" igen, så fort han kunde. Brorsan har både blivit vapenhotad själv och jobbat med krishantering, så han bör ju veta. Dels ville jag se och höra Janne beskriva händelsen på plats. Jag tror det var bra för oss båda.
Insåg att jag varit orättvis mot familjen om matlagningen. Jag fick slappa på soffan och framför datorn när de lagade middag i kväll. Det var skönt!
Insåg att jag varit orättvis mot familjen om matlagningen. Jag fick slappa på soffan och framför datorn när de lagade middag i kväll. Det var skönt!
Om detta må ni läsa
Jag har ju bestämt mig för att också våga ta ställning i olika frågor. Bättre sent än aldrig. Äsch, förresten har jag alltid tyckt en massa saker men kanske inte vågat visa utåt vad jag tycker och tänker.
Och eftersom Rosling skrev att jag ska berätta för alla jag känner, så kommer här en läsvärd länk:
Läs på! Världen har förändrats
Nu blir jag arg! Jag skulle ju ha in en annan läsvärd länk om skrivandets lindring. Men eftersom jag letat i tjugo minuter utan att hitta tillbaka till den artikeln, så får ni väl tro mig på mitt ord.
Och eftersom Rosling skrev att jag ska berätta för alla jag känner, så kommer här en läsvärd länk:
Läs på! Världen har förändrats
Nu blir jag arg! Jag skulle ju ha in en annan läsvärd länk om skrivandets lindring. Men eftersom jag letat i tjugo minuter utan att hitta tillbaka till den artikeln, så får ni väl tro mig på mitt ord.
torsdag 5 januari 2012
Ta ingen för given
Kvart över nio i dag ringde Janne hem till mig. Han brukar inte ringa så tidigt om det inte är något speciellt och viktigt. Det var verkligen viktigt. Han började med att berätta att han varit med om något riktigt skrämmande. Då började hjärtslagen öka i hastighet hos mig, för jag tror alltid det värsta. "Han har varit med om en olycka och ligger på sjukhus", tänkte jag först. "Vilken tur, han lever ju eftersom det är han själv som ringer", hann det sen fara genom skallen. Då anade jag inte hur nära det faktiskt varit, hur han mycket väl kunde varit död till och med!
En man hade tagit sin in på Jannes byggarbetsplats, beväpnad med ett hagelgevär. Janne var relativt ensam ute på gården till bygget, dessutom "fångad" i sin maskin. De övriga byggarna kunde snabbt retirera i skydd. Den beväpnade mannen cirklade runt baksidan av Jannes maskin, det kunde han se i backspeglarna. Naturligtvis vågade Janne inte ge sig till känna, men via bluetoothen kunde han ringa till platschefen och säga åt honom att "ringa polisen fort som fan". Efter ett tag kom mannen upp vid Jannes sida och tecknade åt honom att öppna dörren.
Jäklar, vad det måste känts läskigt! Janne sa också att tankarna for i skallen: "ska jag dö nu? blir jag skadad? vilket är bäst, att öppna dörren eller bara sitta kvar?"
Han öppnade i alla fall dörren och mannen sa att Janne inte behövde vara rädd för honom, det var han som var jagad. Efter en stund bedömde Janne mannen som såpass ofarlig och lugn att han vinkade åt en arbetskamrat att komma fram. Vilket kollegan gjorde! Antingen ett mycket dumdristigt beslut eller ett mycket modigt sådant? Mannen med vapnet överlämnade det till arbetskompisen frivilligt och bad dem sen att ringa polisen. Efter en evighet, tyckte Janne förstås, kom det massor av poliser och övermannade killen med vapnet. Janne tyckte att det såg rejält brutalt ut, men för polisen var det en självklarhet: Han kunde ju vara beväpnad med andra vapen, eller ge sig på Janne med bara händerna.
Det visade sig att mannen var psyksjuk och han kördes så småningom till sjukhus för vård.
Vilket också fick mig att fundera på vad som är värst: En kriminell som med sin förvrängda logik, men ändå logik, hotar eller till och med dödar någon? Eller en labil, psyksjuk människa som helt kan sakna logik och dessutom ändra sitt agerande från minut till minut?
Och vad är det som händer med vårt samhälle? För oavsett vilket innebär båda scenarierna rejäla samhällsproblem.
Ja det var det för idag! Det mest oväntade kan hända vem som helst när som helst. Tack och lov lever min Janne!
Så lev i nuet och var rädda om varandra!
En man hade tagit sin in på Jannes byggarbetsplats, beväpnad med ett hagelgevär. Janne var relativt ensam ute på gården till bygget, dessutom "fångad" i sin maskin. De övriga byggarna kunde snabbt retirera i skydd. Den beväpnade mannen cirklade runt baksidan av Jannes maskin, det kunde han se i backspeglarna. Naturligtvis vågade Janne inte ge sig till känna, men via bluetoothen kunde han ringa till platschefen och säga åt honom att "ringa polisen fort som fan". Efter ett tag kom mannen upp vid Jannes sida och tecknade åt honom att öppna dörren.
Jäklar, vad det måste känts läskigt! Janne sa också att tankarna for i skallen: "ska jag dö nu? blir jag skadad? vilket är bäst, att öppna dörren eller bara sitta kvar?"
Han öppnade i alla fall dörren och mannen sa att Janne inte behövde vara rädd för honom, det var han som var jagad. Efter en stund bedömde Janne mannen som såpass ofarlig och lugn att han vinkade åt en arbetskamrat att komma fram. Vilket kollegan gjorde! Antingen ett mycket dumdristigt beslut eller ett mycket modigt sådant? Mannen med vapnet överlämnade det till arbetskompisen frivilligt och bad dem sen att ringa polisen. Efter en evighet, tyckte Janne förstås, kom det massor av poliser och övermannade killen med vapnet. Janne tyckte att det såg rejält brutalt ut, men för polisen var det en självklarhet: Han kunde ju vara beväpnad med andra vapen, eller ge sig på Janne med bara händerna.
Det visade sig att mannen var psyksjuk och han kördes så småningom till sjukhus för vård.
Vilket också fick mig att fundera på vad som är värst: En kriminell som med sin förvrängda logik, men ändå logik, hotar eller till och med dödar någon? Eller en labil, psyksjuk människa som helt kan sakna logik och dessutom ändra sitt agerande från minut till minut?
Och vad är det som händer med vårt samhälle? För oavsett vilket innebär båda scenarierna rejäla samhällsproblem.
Ja det var det för idag! Det mest oväntade kan hända vem som helst när som helst. Tack och lov lever min Janne!
Så lev i nuet och var rädda om varandra!
onsdag 4 januari 2012
Ingen dålig dag
Vadå en dålig dag? Jag vaknade klockan 7, åt lite färdig gröt från en sån där behändig förpackning som finns med sylt. Jag tog mina tabletter och somnade om. Nästa gång jag vaknade var klockan halv tio, jag tvingade mig upp och insåg - jag mår BRA! Konstigt hur det kan svänga och hur det kan påverka humöret.
Två vänner har givit mig gratis terapi idag. Vi träffas inte ofta, men de gånger vi gör det så pratar vi oavbrutet. Visst har det betydelse att vi har samma yrke i grunden och att vi delar sjukdomsöde. Men där finns nog något annat också, något som klickar med vissa människor och som gör att man känner för varandra på ett speciellt sätt. Så tack Tina och Monica för en mycket trevlig och avkopplande eftermiddag! Att jag dessutom fick höra att kärnan av mig som Eva är intakt trots sjukdomen, gjorde mig glad och stärker mig. Det är ju så man vill att det ska vara, men ibland tappar man bort sig i sjukdomsträsket och nästan identifierar sig med sin sjukdom.
Kvällen ägnades åt en köttgryta som blev extremt tråkig. Hur kul är det att ägna flera timmar åt en maträtt som bara blir seg och smaklös, trots den ena ingrediensen efter den andra? Och sen äter de "otacksamma" familjemedlemmarna upp eländet på en kvart. Är då hemlagad mat verkligen värd sitt pris eller bevarar vi bara en myt?
I min familj är det bara jag som lagar mat. Hur jag än beter mig så kör de andra på hämtmat (Janne framför allt), pannkakor, färdiga köttbullar, fiskpinnar, pulvermos mm (barnens kokkonst). Hur lång tid tar det för dem att fixa föda (som jag kallar det)? De är väl egentligen riktigt smarta och jag förmodligen ganska korkad?
Två vänner har givit mig gratis terapi idag. Vi träffas inte ofta, men de gånger vi gör det så pratar vi oavbrutet. Visst har det betydelse att vi har samma yrke i grunden och att vi delar sjukdomsöde. Men där finns nog något annat också, något som klickar med vissa människor och som gör att man känner för varandra på ett speciellt sätt. Så tack Tina och Monica för en mycket trevlig och avkopplande eftermiddag! Att jag dessutom fick höra att kärnan av mig som Eva är intakt trots sjukdomen, gjorde mig glad och stärker mig. Det är ju så man vill att det ska vara, men ibland tappar man bort sig i sjukdomsträsket och nästan identifierar sig med sin sjukdom.
Kvällen ägnades åt en köttgryta som blev extremt tråkig. Hur kul är det att ägna flera timmar åt en maträtt som bara blir seg och smaklös, trots den ena ingrediensen efter den andra? Och sen äter de "otacksamma" familjemedlemmarna upp eländet på en kvart. Är då hemlagad mat verkligen värd sitt pris eller bevarar vi bara en myt?
I min familj är det bara jag som lagar mat. Hur jag än beter mig så kör de andra på hämtmat (Janne framför allt), pannkakor, färdiga köttbullar, fiskpinnar, pulvermos mm (barnens kokkonst). Hur lång tid tar det för dem att fixa föda (som jag kallar det)? De är väl egentligen riktigt smarta och jag förmodligen ganska korkad?
tisdag 3 januari 2012
En dålig dag
Usch, idag är det ingen rolig dag. Jag mår riktigt illa och har sovit nästan hela dagen. Jag förstår inte varför? Det är tre veckor sedan förra behandlingen. Jag borde vara på topp nu.
måndag 2 januari 2012
Verkligheten
Plötsligt förändras allt. En av de som deltog i samma samtalsgrupp som jag, dog på nyårsafton. Jag fick nyss ett mail från hans fru och kände hur en hård hand greppade tag om mig. Sådan är verkligheten, och den kom plötsligt väldigt nära. Jag som låtsas att allt är som vanligt...
Datortomografi
Idag är det en trött dag. För första gången på länge var jag tvungen att gå upp så tidigt att det fortfarande kunde kallas morgon. Jag sover med lätthet till klockan tio andra dagar.
Den här förmiddagen skulle jag göra en datortomografi, (en sorts tredimensionell röntgen), av hals, bröst och buk. Jag fick inte lov att äta frukost hemma, men väl på sjukhuset skulle jag dricka en sorts kontrastvätska under två timmar. När jag satt i väntrummet med min flaska och mugg blev jag så trött att jag somnade. En snäll sköterska förbarmade sig över mig och bäddade en brits så jag kunde ligga och sova. Där sov jag i tio minuter, vaknade och drack kontrast, sov i tio minuter ytterligare och så vidare.
Väl inne i röntgenrummet gick det ganska snabbt, kanske på tjugo minuter. Jag fick ytterligare en sorts kontrastmedel insprutat i armen och en minut senare blev jag alldeles varm i kroppen. I trosorna kändes det som att man kissat på sig, varmt och sen kallt igen. Oj! När ska jag lära mig att man inte behöver berätta allt.
Håll nu tummarna för att det blir ett bra besked på läkarbesöket i nästa vecka.
Under eftermiddagen blev huset fullt av flickvänner och kompisar till oss alla. Ja, inte för Janne förstås, som var tvungen att börja jobba igen. Själv fick jag leka med Karins Stella. Jag är mycket stolt över att hon kallar mig för Ea.
Den här förmiddagen skulle jag göra en datortomografi, (en sorts tredimensionell röntgen), av hals, bröst och buk. Jag fick inte lov att äta frukost hemma, men väl på sjukhuset skulle jag dricka en sorts kontrastvätska under två timmar. När jag satt i väntrummet med min flaska och mugg blev jag så trött att jag somnade. En snäll sköterska förbarmade sig över mig och bäddade en brits så jag kunde ligga och sova. Där sov jag i tio minuter, vaknade och drack kontrast, sov i tio minuter ytterligare och så vidare.
Väl inne i röntgenrummet gick det ganska snabbt, kanske på tjugo minuter. Jag fick ytterligare en sorts kontrastmedel insprutat i armen och en minut senare blev jag alldeles varm i kroppen. I trosorna kändes det som att man kissat på sig, varmt och sen kallt igen. Oj! När ska jag lära mig att man inte behöver berätta allt.
Håll nu tummarna för att det blir ett bra besked på läkarbesöket i nästa vecka.
Under eftermiddagen blev huset fullt av flickvänner och kompisar till oss alla. Ja, inte för Janne förstås, som var tvungen att börja jobba igen. Själv fick jag leka med Karins Stella. Jag är mycket stolt över att hon kallar mig för Ea.
söndag 1 januari 2012
Eva Hårfager
Oftast tänker inte jag så mycket på mitt hår. Visst man tvättar håret, och innan man beger sig ut någonstans så vill man fixa till det. Det ska fönas, man ska ha i en massa klet för formens skull och man sprayar. När man sedan tappar håret, som i mitt fall på grund av cytotstatikabehandling, blir man plötsligt medveten om hårets betydelse.
Håret på huvudet har stor vikt för mitt utseende, det spelar ingen roll vad andra säger för att peppa mig. Utan håret känner jag mig inte hel och självförtroendet rasar långt nedåt. Därför är jag både glad och förväntansfull när jag ser hur fjunen på huvudet börjar växa igen. (Det är nämligen inte alla cellgifter som påverkar hårväxten, den sorten jag får nu tar oftast inte på håret.) Men håret är silvervitt blandat med gråa fläckar. Snart dags för färg igen! Och vad kallt det blir utan hår, det tänkte jag inte på förut.
Ännu värre för självförtroendet blir det när både ögonbryn och ögonfransar försvinner. Då blir huvudet bara ett stort, uppblåst bowlingklot utan drag att fästa blicken på. Då får sminkningen jättestor betydelse. (Ja, just ja. Det måste jag berätta mer om en annan gång.)
Näshåren försvinner. Vilket får till följd att man snorar mycket och att man får hängande snordroppar, precis som gamla farbröder har ibland. Det känns toppenfräscht!
Ja, övrigt kroppshår försvinner också. På gott och på ont. Jag sliter inte ut rakhyveln om man säger så... Sen får ni fantisera resten.
Men nu är det mesta snart tillbaka och så vill jag helst att det ska vara. Knasigt nog har jag redan börjat plocka de ynkliga ögonbrynen. Hårstråna kommer ju inte där jag vill att de ska. Aldrig är man riktigt nöjd.
Nu hoppas jag på ett nytt gott hårår. Och till alla er som läser: GOTT NYTT ÅR!
Håret på huvudet har stor vikt för mitt utseende, det spelar ingen roll vad andra säger för att peppa mig. Utan håret känner jag mig inte hel och självförtroendet rasar långt nedåt. Därför är jag både glad och förväntansfull när jag ser hur fjunen på huvudet börjar växa igen. (Det är nämligen inte alla cellgifter som påverkar hårväxten, den sorten jag får nu tar oftast inte på håret.) Men håret är silvervitt blandat med gråa fläckar. Snart dags för färg igen! Och vad kallt det blir utan hår, det tänkte jag inte på förut.
Ännu värre för självförtroendet blir det när både ögonbryn och ögonfransar försvinner. Då blir huvudet bara ett stort, uppblåst bowlingklot utan drag att fästa blicken på. Då får sminkningen jättestor betydelse. (Ja, just ja. Det måste jag berätta mer om en annan gång.)
Näshåren försvinner. Vilket får till följd att man snorar mycket och att man får hängande snordroppar, precis som gamla farbröder har ibland. Det känns toppenfräscht!
Ja, övrigt kroppshår försvinner också. På gott och på ont. Jag sliter inte ut rakhyveln om man säger så... Sen får ni fantisera resten.
Men nu är det mesta snart tillbaka och så vill jag helst att det ska vara. Knasigt nog har jag redan börjat plocka de ynkliga ögonbrynen. Hårstråna kommer ju inte där jag vill att de ska. Aldrig är man riktigt nöjd.
Nu hoppas jag på ett nytt gott hårår. Och till alla er som läser: GOTT NYTT ÅR!
Nyår
Har precis kommit hem efter en mycket trevlig kväll. God mat, lekar (som barnet i mig älskar), sällskapsspel och fyrverkerier. Det kan inte bli bättre.
Och innan vi gick till festen tvättade jag håret, eller kanske fjunen passar bättre som beskrivning? Lycklig blir jag i alla fall av att ha lite hår att kleta schampo i.
Senare i dag ska jag skriva mer om hår både här och där.
Och innan vi gick till festen tvättade jag håret, eller kanske fjunen passar bättre som beskrivning? Lycklig blir jag i alla fall av att ha lite hår att kleta schampo i.
Senare i dag ska jag skriva mer om hår både här och där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)