Tuttsnack

Två gånger i veckan åker jag till distriktssköterskan för att få såret på bröstet omlagt. Dels krävs det lite "specialförband" (tusan också, jag vet inte ens vad de heter), dels tycker jag att det är så äckligt att jag bryter ihop varje gång jag ser det.
Förra gången jag skulle lägga om det själv, slutade det med att jag stod och panikgrät i duschen i säkert en kvart. När Micaela stod utanför och frågade mig hur det var, kände jag mig tvungen att samla ihop mig igen. Det finns gränser för vad barnen ska behöva se. Mitt bröst och min panik ska de slippa. Att jag är ledsen och ren fakta om mitt tillstånd är en annan sak. Det måste de bli medvetna om för att kunna hantera situationen.
Att se en kroppsdel byta färg, bli helt deformerat, bli smärtsamt och brista till ett öppet, infekterat sår gör att jag blir mycket, mycket medveten om just den tumören. Den får mig att nästan glömma de som finns inuti kroppen.
Idag konstaterade både Maria (distriktssköterskan) och jag att bröstet blivit mindre spänt och rött, och att något som liknar normal hud börjar dyka upp fläckvis. Det bådar ändå gott inför en eventuellt kommande operation.

"Min" doktor

Idag läste jag en artikel i UNT som handlade om forskningsresultat och bröstcancer: Strålning skadar kranskärl. När jag läste den kände jag mig ändå lite glad över att min cancer åtminstone sitter på höger sida. Alltså behöver jag nog inte fundera på förträngningar i kranskärlen. Däremot är jag helt övertygad om att man kan drabbas av problem efter strålning oavsett var man har fått den. Det skulle jag gärna vilja veta lite mer om.
Läkaren i artikeln, Greger Nilsson, är "min" doktor. (skrev hon stolt!).
Efter diverse trassel under semesterperioden i somras, har jag fått tillbaka honom nu. Det är så vansinnigt skönt att ha samma läkarkontakt så långt det är möjligt. Under eländet i somras träffade jag olika läkare hela tiden. Jag var tvungen att berätta min historia om och om igen. Det hände att läkaren inte ens förberett sig genom att läsa min journal. När smärtan i bröstet och axeln var som värst och ingen förstod, åkte jag till akuten för att få hjälp. Akutläkaren tog mig definitivt inte på allvar. Jag skulle gå till en sjukgymnast och "sluta springa till en massa olika läkare". I journalen har han skrivit att han palperade bröstet, trots att han inte ens rörde mig. (Åh, jag känner hur ledsen och ilsken jag blir bara jag skriver om det.) Efter många om och men fick jag träffa en läkare som trodde på mig när jag beskrev smärtan. Han skrev ut en medicin som hjälpte på några timmar. Då hade jag haft ont i nästan tio månader.

Men nu är Greger Nilsson min läkare och han tar mig på fullaste allvar. Det är skönt!

Tomt

Jaha... nu sitter jag och försöker skriva ett inlägg från min nya leksak (läs iPhone).
Vi har inte funnit varandra helt och hållet än, den har lite konstiga beteenden som jag inte gillar helt. Men Wordfeud spelar jag gärna.

Nu har mina syskon åkt hem igen och det känns lite snopet tomt. Jag är verkligen ledsen över att bo så långt ifrån dem. De få gånger vi träffas på det här sättet får mig att inse hur viktiga de är för mig. De är de enda som känner mig i grunden, som delat barndomen med mig och som nu försöker stötta mig så mycket de hinner och kan.

För tillfället lever jag i någon konstig sorts bubbla där jag tror att allt har blivit som "vanligt". Men när vi pratade om att försöka ses i sommar igen, insåg vi plötsligt att vi kanske inte kan räkna med en sommar då alla är med. Det är så konstigt och overkligt. Det kan väl inte handla om mig?

Långväga gäster

Idag kommer mina syskon med familjer på besök. Eftersom de bor i Lund respektive Halmstad, är det inte så ofta som vi ses allihop. Jag ser verkligen fram emot att träffa dem alla och speciellt kul är det att våra barn ses igen.
Vi har inte några extra gästrum så det kommer att bli ett pusslande med sovplatser, eventuellt får någon ligga i köket. Dessutom har vi bara en toalett, vilket gör det lite knivigt med tanke på alla tonårsbarn som gillar att duscha ofta och länge. Antar att det löser sig bara man vill. Kan man stoppa in hela högen i duschkabinen samtidigt? Högtryckstvätt?

Vi brukar hålla julklappsnivån på en väldigt modest nivå. I år ska vi leka julklappsleken med en tärning och en stor julklappshög som ska fördelas med hjälp av den. Lärar-, mammakänslorna slog till direkt när den här leken kom på tal. Tänk om det inte blir rättvist? Tänk om någon blir utan? Hmm... Vad gör vi då?

"Lilla stumpan"

Jag var på Bilprovningen i fredags, för att kolla tillståndet på min gamla pärla. Som en något tidig julklapp klarade den sig galant trots alla år på nacken.

Men det var en sak som gjorde mig väldigt fundersam.
På besiktningsstationen såg jag fyra män och två kvinnor som arbetade med bilarna. Två av männen, (sådär 50-60 år gamla), tyckte att det var helt okej att "tjafsa" med en kvinnlig kollega inför kunderna. De ville inte besiktiga vilka bilar som helst. De satt ner, trots kön utanför, för att titta på en av tjejerna när hon kollade igenom en bil och kommenterade hennes arbete hela tiden. Dessutom kallade de henne för "lilla stumpan" högt och tydligt.

Byt kön på tjejen, som var i tjugofemårsåldern, och sätt en man i samma ålder där. Skulle de verkligen kalla honom för "lilla gubben" så att kunderna hör dem? Skulle de behandla en manlig, men jämnårig kollega på samma sätt?

Min generation män och de i generationen precis över, har en del att arbeta med. (Jag generaliserar nu, men nog finns det många det stämmer på?)

Hjärnskador och goda grannar

Jag blir vansinnig av att orken tryter hela tiden. Förr kunde man kanske orka rulla köttbullar, fixa Janson, slå in några paket, hålla styr på barnens godispyssel och dessutom prata med syrran i telefon mer eller mindre samtidigt. Nu blir jag helt matt efter att ha strukit två gardiner och måste sätta mig en stund innan jag tar tag i nästa grej. Att kroppen är i dålig form kan jag både se och känna, men att huvudet tagit så mycket stryk är läskigt. Jag blir trött av ljud, jag blir trött av att inte komma ihåg saker och jag tappar ord. Förvisso kallas medicinen jag får för cellgift och kanske tar hjärnans celler också skada av behandlingarna? Fast det vet jag egentligen inte så jag borde kanske fråga doktorn. Tur att jag hade så många bra hjärnceller att ta av från början.

När orken inte finns, så finns Ulla och Roland där. Maken till snälla människor har jag aldrig förr träffat. Köttbullar, sill och Janson har de försett oss med. En nyhuggen julgran dök upp på gården häromdagen. Kvällen efter knackade någon på dörren, men när jag öppnade fanns det ingen där. Däremot en stor fin prydnad att ha på yttertrappan, enris, några röda äpplen och lite glitter. Det blir jul i år också.

Sjukt i kvadrat

När saker börjar gå överstyr för mig, brukar jag försöka plocka fram humorn. Det är nog tur att jag har den egenskapen för ibland blir saker lite väl mastiga att ta tag i:

Jag fick behandling igår. Det gick bra, men jag blev extremt trött och fick som matförgiftningssymptom fast utan spyendet. Det är faktist en framgång!
På morgonen kom Micaela in till mig i sovrummet och berättade med extremt "tjock hals" att hon inte mådde bra och behövde vara hemma från skolan.
Några timmar senare åkte Janne till vårdcentralen, eftersom han fortfarande var sjuk och behövde ett läkarintyg till jobbet. Han gick därifrån med några recept och beskedet att han har lunginflammation.
När jag satt på Ackis, ringde Pontus hem och berättade att han gått från skolan och skulle ta bussen hem. Från busshållplatsen hem till oss är det ungefär 100 meter. Längs den vägen hann han kräkas två gånger. Ytterligare ett antal spyor väntade här hemma och när han lade sig hade han hög feber.

Kul i jul! Men jag tror familjen är fit for fight till julafton. Friskast just nu är nog jag, varpå det får bli en julklappstur i kväll och en skinktur i morgon kväll.

Och allvarligt talat är jag övertygad om att min sjuka humor hjälper mig. Den botar inte och det finns stunder när det blir för tungt för att humorn ska göra nytta. Men i vardagen fungerar den alldeles utmärkt.

Först på listan

Idag är det dags för behandling igen. Jag har nästan hoppats på att någon ska ringa från onkologen och säga att blodvärdena är så låga att de inte kan ge cytostatika. Stanna hemma!

Tänk att mina egna känslor spelar roulett med mitt liv. Eller handlar det om att välja mellan pest och kolera, detta lätta val?

Håller just nu på att lyssna på en ljudbok som heter "Innan jag dör" av Jenny Downham. Den handlar om en 16-årig flickas sista månader i livet. Och hon gör förstås en lista med saker hon vill göra innan hon dör.
Ibland blir jag lite trött på det där med listor. Ändå låg jag i sängen, mitt i natten, med min nya iPhone och gjorde ett utkast till en egen liten lista. Men på den finns inga stora saker som att åka världen runt eller andra storvulna saker. Det första jag vill är att skaffa en liten kattunge. Resten kommer lite senare...

Jag och skolan

Jag är lärare i själ och hjärta. I själ och hjärta. Så trots att jag är sjuk, kan jag inte låta bli att reflektera över hur det står till i svensk skola.

Det har hänt enormt mycket i skolan sedan jag började som lärare för cirka tjugo år sedan och det har inte alltid varit till det bättre. Ett snabbt axplock från mina egna erfarenheter: Eleverna kräver mycket mer och mer engagemang från de allt färre vuxna i skolan. Samhällets teknikutveckling har drivit fram en hets där skolan inte hinner med. Skolor ska drivas som företag och elevernas pengar läggs ner på marknadsföring. Speciallärare/specialundervisning existerar inte trots behov. Allt ska dokumenteras i oändligheternas oändlighet, varvid tiden för bra lektionsplanering, och därmed bra, roliga och lärorika lektioner minskar hela tiden.

Jag sticker inte under stol med att jag inte gillar Björklund och hans skolpolitik, den är extremt populistiskt och saknar i mitt tycke grundläggande kunskaper om människors utveckling och olika behov. Han och jag delar inte människosyn.

Till poängen! Jag läste detta i dagens UNT: Nu startar jag Flumskolan! Jag vill ha anställning!

Det var väl det jag visste

Idag hittade jag en artikel i DN om hur skrivandet kan läka. Så här står det: "Den kreativa processen är läkande. När du fattar pennan och skriver för du en dialog med dig själv, du tvingas hitta din styrka, din personliga röst. Att på det sättet få kontakt med sin kreativitet ger glädje och livskraft."

Precis så där känns det för mig. Däremot är jag inte helt säker på att jag skulle vilja arbeta med det i grupp eller på just det sättet?

Här kommer länken till hela artikeln: Skrivarkurser för bröstcancerpatienter...